Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/117

Den här sidan har korrekturlästs
113

ende kärleken en nästan religiös känsla för den person, man börjar att älska; den kvinna, som hjärtat utkorat, är genom detta val upphöjd öfver alla andra kvinnor; man ser henne liksom genom ett förstoringsglas, hon blir liksom förklarad; hvarje hennes åtbörd är en ynnest, hvarje hennes ord en nåd; hennes blick gläder, hennes smålöje tjusar älskaren.

Den unge mannen hade således låtit den sköna berätterskan upprulla hela taflan af sitt förflutna lif, utan att ens tänka på att afbryta henne. Hvarje omständighet af denna lefnad, öfver hvilken han kände sig kallad att vaka, hade för honom ett mäktigt intresse. Stum och nästan andlös lyssnade han till Dianas ord, liksom hade hans tillvaro berott på hvart och ett af dem.

Då nu den unga damen gjorde ett ögonblicks uppehåll, hade Bussy därför ej styrka att hejda sin otålighet, utan, i det han hopknäppte sina händer, utbrast han: Ack, fortfar, fortfar!

Diana kunde ej misstaga sig om det intresse, hon väckte; allt hos den unge mannen: röst, åtbörder och ansiktsuttryck, stod i öfverensstämmelse med den bön, han uttalade. Diana smålog sorgset och fortfor:

— Vi färdades omkring tre timmar, hvarefter båren stannade. Jag hörde en port knarra på sina gångjärn, man växlade några ord, båren sattes åter i rörelse, och jag tyckte mig märka, att den passerade öfver en vindbrygga. Jag bedrog mig ej, jag tittade ut och såg, att vi befunno oss på en borggård.

Men hvad var det för ett slott? Hvarken jag eller Gertrud visste det. Ofta under vägen hade vi försökt att känna igen trakten, men vi hade endast sett skog. Vi hade dock kommit på den tanken, att man för att förvilla oss låtit oss göra oupphörliga omvägar i denna skog.

Dörren till vår bår öppnades, och samme karl, som redan hade tilltalat oss, bad oss stiga ur.

Jag lydde stillatigande. Två karlar, som utan tvifvel tillhörde slottsbetjäningen, hade kommit med facklor för att mottaga oss. I enlighet med det grymma löfte, man gifvit mig, visade man oss, trots vår fångenskap, den största aktning. Vi följde karlarne med facklorna; de förde oss in i en rikt möblerad sängkammare.

En präktig aftonmåltid var uppdukad på ett bord.


Alexandre Dumas, Grefvinnan de Monsoreau8