114
— Ni är hemma hos er, min fröken, sade den man, som redan tvenne gånger tilltalat oss, och efter som en kammarjungfru är nödvändig för er, så får ni behålla den, ni medfört; hennes rum ligger bredvid ert eget.
Gertrud och jag utbytte en glad blick.
— Så snart ni önskar något, forfor den maskerade mannen, så behöfver ni endast klappa på denna dörr, och någon, som ständigt skall vaka i yttre rummet, efterkommer då genast era befallningar.
Denna skenbara uppmärksamhet tillkännagaf, att vi voro bevakade.
Den maskerade mannen bugade sig därpå och gick ut; vi hörde honom stänga dörren i lås.
Gertrud och jag befunno oss nu allena. Gertrud sade med sakta röst: Märkte fröken, att vi gingo endast några få trappsteg upp från gården?
— Ja.
— Vi befinna oss således i bottenvåningen.
— Ja visst.
— Och därför, tillade hon saktare, i det hon fäste sina ögon på luckorna utanför fönstren, och därför …
— Om dessa fönster icke ha några galler, afbröt jag.
— Ja, och om fröken har mod?
— Mod! upprepade jag; ack, var lugn, jag skall nog få det!
Jag gick fram till fönstret, hvars hakar jag sökte att taga reda på. Jag eller snarare Gertrud fann dem snart, och luckan öppnades.
Jag uppgaf ett glädjerop; det fanns inga galler för fönstret.
Men Gertrud hade redan upptäckt orsaken till denna förmenta vårdslöshet hos våra väktare: en bred damm låg tätt intill byggningen på denna sida; vi voro således långt bättre instängda, än om det varit galler för fönstren.
Men då jag såg mig omkring, kände jag genast igen mig: vi voro fångar på slottet Beaugé, där, som jag redan sagt, jag flera gånger varit med min far, och dit man en månad förut hade fört mig, samma dag min stackars Dafne dödades.
Slottet Beaugé tillhörde hertigen af Anjou, och det var nu först jag liksom genom en blixtstråle upplystes om sanna förhållandet. Jag betraktade dammen med en dyster
