118
att anse för falskt, emedan det till alla delar öfverensstämde med mina farhågor, underrättade mig, såsom Gertrud förmodat, om den fara, som hotade mig, och gjorde mig den okände vännens mellankomst så mycket dyrbarare, enär han i min fars namn erbjöd mig sitt bistånd. Hela mitt hopp stod således till honom.
Vi började å nyo stirra ut genom fönstren, men upptäckte ingenting, som kunde ingifva oss någon förhoppning.
Mörkret inbröt. Fyra eller fem timmar återstodo oss ännu att vänta, innan den afgörande stunden var inne, och vi väntade med största ångest.
Omkring klockan sju sågo vi en lätt dimma uppstiga ur dammen; men denna dimma hindrade oss ej att urskilja föremålen, eller också voro våra ögon redan vana vid mörkret.
Som vi ej hade någon klocka, visste vi ej, hvad tiden led, då vi plötsligt varseblefvo några rörliga skuggor vid skogsbrynet. Dessa skuggor tycktes varsamt nalkas. Kanske skulle vi till och med tagit dem endast för en lek af vår ansträngda syn, om ej plötsligt en hästs gnäggande nått vårt öra.
— Det är våra vänner, mumlade Gertrud.
— Eller ock prinsen, sade jag.
— Ah, prinsen, svarade hon, han skulle icke dölja sig på det sättet.
Denna anmärkning skingrade mina misstankar och lugnade mig; vi fördubblade vår uppmärksamhet.
Snart sågo vi en man nalkas. Jag tyckte, att han skilde sig från några andra personer, som stannade i en skogsdunge.
Denne man gick rakt ned till båten, lösgjorde den, steg i, och farkosten gled tyst fram öfver dammen.
Allt efter som den kom närmare, ansträngde jag mina ögon för att genomtränga mörkret. Jag tyckte mig genast känna igen grefve de Monsoreaus höga gestalt och dystra anletsdrag, och slutligen, då han var blott på tio stegs afstånd, tviflade jag ej mer på, att det var han.
Jag fruktade nu hjälpen nästan lika mycket som faran.
Jag stod stum och orörlig på sidan om fönstret, så att han ej kunde se mig. Då han kommit till foten af
