muren, fäste han båten i en järnring, och jag såg snart hans hufvud i jämnhöjd med fönstret.
Härvid kunde jag ej återhålla ett sakta rop.
— Ack, förlåt, sade grefve de Monsoreau, jag trodde, att ni väntade mig.
— Det är sant, att jag väntade någon, min herre, svarade jag. Men jag visste ej, att denne någon var ni.
Ett bittert smålöje öfverfor vid dessa ord grefvens ansikte.
— Hvem vakar öfver Diana de Méridors ära utom jag och hennes far?
— I ert bref, min herre, har ni sagt mig, att ni kommer i min fars namn.
— Ja, min fröken; och som jag förutsett, att ni skulle misstro mig, så se här en biljett från baronen.
Vi hade ej tändt några ljus, men vid spiselbrasans sken läste jag följande:
“Min älskade Diana! Grefve de Monsoreau är den ende, som kan rädda dig ur den fara, hvilken hotar dig, och denna fara är omätlig. Anförtro dig således helt och hållet åt honom såsom den bäste vän, himlen kunnat sända oss. Längre fram skall han säga dig, hvad jag af mitt innersta hjärta skulle önska, att du gjorde för att afbörda vår skuld till honom. Det är din far, som besvär dig att tro, hvad han säger, och att ha barmhärtighet med dig själf och med honom.”
Jag hade egentligen ingenting emot grefve de Monsoreau; den motvilja, han ingaf mig, var snarare instinktmässig än grundad på några skäl. Jag hade intet annat att förebrå honom, än att han dödat min hind, och detta var ett bra lindrigt brott af en jägare.
— Min herre, sade jag, jag har läst min fars bref; han säger, att ni skall föra mig härifrån, men han säger icke hvart.
— Jag för er till Méridor.
— Jag får således återse min far?
— Inom tvenne timmar.
— Ack, min herre, om ni säger sant …
Jag hejdade mig; grefven väntade synbart att få höra slutet af meningen.
— Räkna på hela min erkänsla, tillade jag med darrande ty jag anade, hvad han kunde vänta af denna erkänsla.
