— Jo, jo, svarade jag, i det jag försökte stiga upp, men krafterna sveko mig.
— Ah, är det ingenting annat? sade hon; och härvid lyfte hon upp mig så lätt, som hade jag varit ett barn, och lade mig i grefvens armar.
Då jag kände denne man vidröra mig, spratt jag till, så att jag höll på att falla ur hans famn i sjön; men han tryckte mig hårdt mot sitt bröst och satte mig sedan ned i båten. Gertrud följde oss.
Jag märkte nu, att min slöja fallit i vattnet, och det föll mig in, att den skulle förråda oss.
— Min slöja, min slöja! sade jag åt grefven; tag då upp min slöja!
— Nej, det är bättre att låta den vara, svarade han.
Därpå fattade han årorna och började skyndsamt ro.
I detta ögonblick sågo vi fönstren i mitt rum upplysas och människogestalter röra sig fram och tillbaka därinne.
— Har jag bedragit er, sade herr de Monsoreau, och var det icke hög tid?
— Ack jo, min herre, sade jag; ni är verkligen min räddare.
Vi sågo nu en man inträda, för hvilken alla de andra lämnade plats. Denne man nalkades det öppna fönstret, lutade sig ut, varseblef slöjan, som flöt på vattnet, och uppgaf ett rop.
— Ser ni, att jag gjorde rätt i att låta slöjan ligga där? sade grefven; hertigen skall nu tro, att ni kastat er i vattnet, och medan han låter söka er, få vi tid att fly.
Jag darrade, när jag insåg, med hvilken skarpsinnighet han på förhand hade beräknat denna omständighet.
I detta ögonblick lade vi i land.
15.
Underhandlingen.
Knappt hade vi stigit i land, förrän sju eller åtta karlar skyndade emot oss. Det var grefvens följeslagare, och bland dem tyckte jag mig igenkänna de båda, som åtföljt vår båt, då vi blefvo anfallna af de ryttare, hvilka sedan förde oss till slottet Beaugé. En stalldräng höll tvenne
