— Om detta bref verkligen är från er far, min fru, sade Bussy, så är det, tyvärr, allt för tydligt.
— Det är från honom, därom är intet tvifvel; men icke dess mindre genomläste jag det tre gånger innan jag fattade något beslut. Om en stund ropade jag på grefven.
Han inträdde genast, hvilket bevisade, att han väntat utanför min dörr.
— Nå, frågade han, har ni läst brefvet?
— Ja, svarade jag.
— Tviflar ni ännu på min hängifvenhet och min vördnad?
— Om jag tviflat därpå, så har detta bref kommit mig att ändra mening. Nå, låt höra, min herre; om jag vore böjd att följa min fars råd, hvad ämnar ni göra?
— Jag ämnar föra er till Paris, min fröken, emedan där är lättast att dölja er.
— Och min far?
— Så snart ej mer någon fara hotar, skall jag föra baronen till er.
— Välan, jag är färdig att mottaga ert beskydd på de villkor ni föreskrifver.
— Jag föreskrifver ingenting, min fröken, svarade grefen, jag erbjuder er endast ett medel att rädda er.
— Nåväl, jag är färdig att antaga det medel till räddning ni erbjuder mig, men på trenne villkor.
— Tala, min fröken.
— Det första är, att Gertrud blir mig återgifven.
— Hon är därute, svarade grefven.
— Det andra är, att vi färdas hvar för sig till Paris.
— Jag ämnade just föreslå er detta för att lugna er.
— Och det tredje är, att, så framt ej någon å min sida erkänd nödvändighet det fordrar, vårt giftermål ej måtte äga rum annat än i min fars närvaro.
— Detta är min lifligaste önskan, och jag räknar på hans välsignelse för att öfver oss nedkalla himlens.
Jag stod stum. Jag hade trott, att grefven skulle sätta sig emot dessa trenne villkor, men tvärtom tycktes de öfverstämma med hans egen plan.
— Och nu, min fröken, sade herr de Monsoreau, tillåter ni mig i min ordning att gifva er några råd?
— Tala, min herre.
— Först och främst, att ni endast måtte resa nattetid.
