130
— Är det mig förbjudet att gå ut?
— Ingenting är er förbjudet, min fröken, men jag vill endast göra er uppmärksam på, att man kan spionera på er.
— Åtminstone kan jag väl om söndagarna få höra mässan?
— Det vore för er säkerhets skull bättre, om ni läte bli det, men om ni nödvändigt önskar det, så lyd åtminstone det enkla råd jag ger er, nämligen att endast besöka kyrkan Sainte-Catherine.
— Hvar ligger denna kyrka?
— Midt emot detta hus på andra sidan om gatan.
— Jag tackar er, min herre, för denna tillåtelse.
Åter uppstod en paus.
— När får jag återse er, min herre?
— Jag afvaktar er tillåtelse för att återkomma.
— Behöfver ni väl den?
— Visserligen. Ända hittills har jag för er varit en främling.
— Ni har således ingen nyckel till detta hus?
— Det är endast er man, som kan ha rättighet att ha en sådan.
— Min herre, svarade jag, mera förskräckt öfver dessa så ytterst undergifna svar, än jag skulle varit, om de uttalats i en trotsig ton, ni återkommer när ni behagar eller när ni tror er ha något af vikt att säga mig.
— Jag tackar er, min fröken, jag skall begagna mig af tillåtelsen utan att missbruka den … första beviset därpå är, att jag ber er vara förvissad om min vördnad och säger er farväl.
Vid dessa ord steg grefven upp för att gå.
— Ni lämnar mig redan? utbrast jag, allt mer och mer förvirrad af detta handlingssätt, hvilket jag var långt ifrån att vänta.
— Min fröken, svarade grefven, jag vet att ni ej älskar mig och jag vill ej missbruka er belägenhet, hvilken tvingar er att mottaga mina omsorger. Om jag ej för ofta begagnar tillåtelsen att se er, hoppas jag, att ni så småningom skall vänja er vid min närvaro; och på det sättet skall er uppoffring bli mindre påkostande, då ögonblicket är inne för er att bli min hustru.
— Min herre, sade jag och steg också upp, jag erkänner fullkomligt ert grannlaga uppförande och oaktadt den sträf-
