het, som ligger i era ord, uppskattar jag deras värde. Ni har rätt, och jag skall visa er samma uppriktighet, som ni visat mig. Jag hade några fördomar mot er, som jag dock hoppas att tiden skall häfva.
— Tillåt mig, min fröken, sade grefven, att dela detta hopp, i afvaktan på det lyckliga ögonblicket.
Därefter bugade han sig med all den vördnad, jag kunnat vänta af min ringaste tjänare, gaf Gertrud, som åhört hela detta samtal, ett tecken att lysa honom ut, och lämnade rummet.
16.
Giftermålet.
— Han är, vid Gud, en underlig människa, sade Bussy.
— Ack ja, mycket underlig, ty hans kärlek till mig tyckes äga hatets hela bitterhet. Då Gertrud återkom, fann hon mig därför mycket mera sorgsen och uppskrämd än någonsin. Hon försökte lugna mig, men det syntes tydligt, att den arma flickan var lika orolig som jag själf. Den isande vördnad, den gäckande undergifvenhet, den kufvade passion, som på ett skärande sätt förråddes i hvarje hans ord, voro mera förfärande än en bestämdt uttalad vilja, den jag kunnat bekämpa.
Följande dag var en söndag. Så långt jag kan minnas tillbaka, har jag aldrig försummat någon gudstjänst. Jag hörde kyrkan i Sainte-Catherines klockor kalla mig. Jag såg folket gå i Guds hus; jag kastade öfver mig en tät slöja och, åtföljd af Gertrud, skyndade jag att hörsamma klockornas kallelse.
Då jag inkommit i kyrkan, uppsökte jag det aflägsnaste hörnet och knäböjde där tätt invid muren. Gertrud placerade sig såsom ett värn mellan folkmassan och mig, men denna gång behöfdes det ej, ty ingen människa tycktes ge akt på oss.
Dagen därpå återkom grefven och underrättade mig, att han var utnämnd till öfverhofjägmästare. Hertigens af Anjou inflytande hade förskaffat honom denna plats, hvilken hade varit så godt som bortlofvad åt en af konungen
