— O, min Gud! mumlade Bussy, hvarför har försynen eller ödet ej förr fört mig i er väg?
— Samma afton, fortfor Diana, fick jag besök af grefve de Monsoreau. Jag visste ej, om jag skulle berätta honom mitt äfventyr, då han själf skingrade min tvekan härutinnan.
— Ni frågade mig, sade han, om det var er förbjudet att gå i mässan, och jag svarade er, att ni var fri i era handlingar, men att ni gjorde bäst i att icke gå dit: ni har icke velat tro mig. Ni har denna morgon varit i mässan uti Sainte-Chaterine. Prinsen, som olyckligtvis befann sig där, har sett er.
— Det är sant, min herre, och jag tvekade att berätta er denna omständighet, emedan jag icke visste, om prinsen verkligen känt igen mig.
— Er åsyn har gjort ett djupt intryck på honom; er likhet med den kvinna han saknar har förefallit honom utomordentlig; han har följt er i spåren och gjort efterspaningar, men ingen har kunnat lämna honom någon upplysning, ty det är ingen, som vet något om er.
— Min Gud, hvad tror ni att han ämnar göra? utropade jag.
— Hertigen har en passionerad och ihärdig karaktär, sade herr de Monsoreau.
— O, jag hoppas, att han skall glömma mig!
— Det tror jag icke; man glömmer er ej, då man en gång sett er. Jag har gjort allt för att glömma er, men jag har ej kunnat det.
Den första gnista af passion, som jag märkt hos grefve de Monsoreau, förråddes nu i hans blick.
Jag blef mer förfärad häröfver än jag på förmiddagen hade blifvit vid prinsens åsyn.
Jag stod ett ögonblick stum.
— Hvad ämnar ni företaga? frågade grefven.
— Skulle jag icke kunna byta om bostad, flytta till en annan del af Paris eller, ännu bättre, återvända till Anjou?
— Allt det där skulle tjäna till ingenting, sade grefve de Monsoreau och skakade på hufvudet; hertigen af Anjou är en förfärlig spårhund, ni må taga vägen hvart som helst, skall han alltid följa cr, till dess han får reda på er.
— O, min Gud, ni förskräcker mig!
