Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/140

Den här sidan har korrekturlästs

136

samtal började bli omväxlande och intressant. Grefven hade rest mycket, sett mycket, tänkt mycket, och efter tvenne timmars förlopp förstod jag ganska väl, hur det kom sig, att denne besynnerlige man kunde utöfva så stort inflytande på min far. —

Bussy suckade.

— Då det blef mörkt, steg grefven upp och tog afsked. Därefter gingo jag och Gertrud och ställde oss vid fönstret för att se utåt gatan. Denna gång urskilde vi tydligt tvenne karlar, som gåfvo akt på huset. Flera gånger nalkades de porten; vi hade släckt ljusen, så att de ej kunde ge oss. Mot klockan elfva gingo de sin väg.

Då Gertrud dagen därpå gick ut, träffade hon samme unge man, hon förut sett; han kom å nyo emot henne och gjorde henne frågor, liksom dagen förut. Denna gång var Gertrud mindre förbehållsam och växlade några ord med honom. Följande dag var hon ännu språksammare och berättade honom, att jag var änka efter en ämbetsman, att jag var utan förmögenhet och lefde ganska indraget; han envisades att få veta något mer, men han fick för den gången nöja sig med de underrättelser, han fått.

Dagen därpå tycktes Aurilly ha fattat några misstankar rörande den berättelse, Gertrud uppdukat för honom, ty han talade om Anjou, Beaugé och nämnde till och med Méridor.

Gertrud svarade, att alla dessa namn voro henne fullkomligt obekanta.

Då sade han henne, att han var hertigens af Anjou förtrogne, att hertigen hade sett mig och blifvit kär i mig; därefter gjorde han henne lysande anbud, om hon ville släppa in prinsen till mig.

Hvarje afton kom herr de Monsoreau till mig, och jag berättade, hvad som passerat. Han stannade då vanligen kvar hos mig från klockan åtta till midnatt; men det syntes tydligt, att han var mycket orolig.

I lördags afton såg jag honom komma till mig, blekare och mer upprörd än vanligt.

— Min fröken, sade han till mig, ni måste lofva att om tisdag eller onsdag gifva vika för hertigens böner.

— Hvarför det? utropade jag.

— Emedan hertigen har föresatt sig att trotsa alla hinder; emedan han för ögonblicket är vän med konungen, och dennes beskydd följaktligen icke är att påräkna.