141
Gertrud är på en gång rask och försiktig, och jag litar fullkomligt på henne. Jag lät henne alltså gå.
Gertrud återkom snart med den unge doktorn; han hade samtyckt att med förbundna ögon följa henne. Jag stannade i salongen, medan han infördes i det rum, där ni låg.
Där fick han tillåtelse att aftaga bindeln.
— Ja, sade Bussy, det var just i detta ögonblick jag återfick sansen. Jag varseblef ert porträtt och tyckte mig se er inträda.
— Jag inträdde verkligen, sade Diana; min oro tog öfverhand öfver min försiktighet; jag gjorde den unge doktorn några frågor, han undersökte ert sår, ansvarade mig för ert lif, och jag blef något lugnad.
— Allt det där har stannat kvar i mitt minne men blott som en dunkel dröm, och likväl fortfor den unge mannen, i det han lade handen på sitt hjärta, — var här någonting, som ständigt sade mig, att jag icke hade drömt.
— Då fältskären förbundit er. fortsatte Diana. upptog han ur sin ficka en liten flaska och hällde några droppar därur mellan era läppar: det var, sade han, ett läkemedel. som skulle gifva er sömn och häfva febern.
Ett ögonblick efter sedan ni nedsvällt läkemedlet slöto sig era ögon verkligen å nyo, och ni återföll i det slags dvala, hvarur ni ett ögonblick varit uppvaknad. Jag blef rädd, men doktorn försäkrade, att ingen fara vore för handen, och att man blott skulle låta er sofva.
Därefter satte Gertrud åter bindeln för läkarens ögon och förde honom tillbaka till hans bostad, men hon tyckte på vägen, att han räknade stegen, och detta uppskrämde oss. Han kunde ju förråda oss. Vi beslöto således att undanröja hvarje spår till den gästfrihet, vi visat er; men det viktigaste af allt var att skaffa undan er själf.
Jag samlade allt mitt mod; klockan var två på morgonen, gatorna voro öde och tomma. Gertrud åtog sig att bära er; jag hjälpte henne, och vi förde er till Tempeltornets vallgraf. Därpå återvände vi, helt förfärade öfver vår djärfhet att våga oss, två ensamma fruntimmer, ut på en sådan timme. Men Gud beskyddade oss: vi mötte ingen människa och återkommo hem utan att ha blifvit sedda.
Då jag åter inkommit i mina rum, svimmade jag.
— Ack! utropade Bussy, hur skall jag någonsin kunna vedergälla allt, hvad ni gjort för mig?
