144
svarade jag. Efter som det icke var hertigen, så är allt godt igen.
Nu uppstod ett ögonblicks tystnad.
— Som ni vet, har jag ej kommit ensam, sade han.
— Gertrud nämnde, att det var fyra personer.
— Anar ni, hvilka de äro?
— Jag förmodar, att en af dem är en präst, och att de tvenne andra äro våra vittnen.
— Ni är då beredd att bli min maka?
— Det är ju afgjordt? Jag vill blott minnas, att det var öfverenskommet, att, så framt ej någon å min sida erkänd nödvändighet det fordrade, jag ej skulle vigas annat än i min fars närvaro.
— Jag erinrar mig fullkomligt väl detta villkor, min fröken, men tror ni, att nödvändigheten nu fordrar det?
— Ja, jag tror det.
— Nåväl?
— Ja, min herre, jag är färdig att vigas vid er. Men märk, hvad jag nu säger: Jag skall aldrig verkligt bli er maka, förrän jag återsett min far.
Grefven rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen.
— Min fröken, sade han, min mening är ej att på något sätt tvinga er; om ni återfordrar ert löfte, så ger jag er det tillbaka ni är fri. Men …
Härvid gick han fram till fönstret.
— … men, sade han, se dit.
Jag steg upp, drifven af den mäktiga kraft, som tvingar oss att öfvertyga oss om vår olycka, och nedanför fönstret varseblef jag en man, insvept i en kappa: denne man tycktes söka komma in i huset.
— O, min Gud! utropade Bussy, och ni säger, att det var i går?
— Ja, grefve, i går omkring klockan nio på aftonen.
— Fortfar, sade Bussy.
Efter en stund kom en annan man, som höll en lykta i handen; han började språka med den förste.
— Hvad tänker ni om dessa tvenne personer? frågade mig grefve de Monsoreau.
— Jag tänker, att det är hertigen och hans förtrogne, svarade jag.
Bussy uppgaf en djup suck.