— Hertigen af Anjou, sade Maugiron, kommer emellertid ej. Månne du också är i onåd på det hållet, Saint-Luc?
Ordet också ljöd obehagligt i Saint-Luc's öron.
— Hvarför skulle han följa Bussy? invände Quélus. Kommen I ej ihåg, att då hans majestät gjorde Bussy den äran att låta fråga honom, om han ville tjäna hans majestät, svarade han, att, som han var af ätten Clermont, behöfde han icke tjäna någon utan nöjde sig med att tjäna sig själf, viss på, att han vore lika så god furste som trots någon i världen.
Konungen rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen.
— Det oaktadt, återtog Maugiron, tycker jag ändock, att han tjänar hertigen af Anjou.
— I så fall, genmälde Quélus kallt, är hertigen af Anjou för mer än vår konung.
Denna anmärkning var för Henrik III den mest sårande man kunnat göra; ty han hade alltid innerligt hatat sin broder, hertigen af Anjou. Också bleknade han synbart, ehuru han ej svarade ett ord.
— Håll, håll, mina herrar, afbröt Saint-Luc bäfvande; hafven då litet öfversende med mina gäster och stören ej glädjen på min bröllopsdag.
Dessa Saint-Luc's ord förde sannolikt Henrik på en annan tankegång, och han upprepade:
— Ja, låt oss ej störa glädjen på Saint-Luc's bröllopsdag. Men dessa ord uttalade han med en gäckande ton, som ingalunda undföll Saint-Luc.
— Jaså, utropade Schomberg, Bussy är då nu en familjen Brissacs bundsförvant, emedan Saint-Luc vill försvara honom! Sannerligen tycker jag ej, att man i denna eländiga värld, där man knappt kan försvara sig själf, åtminstone ej behöfver försvara andra än sina släktingar, bundsförvanter och vänner.
Konungen slungade en vredgad blick på Saint-Luc.
Förkrossad häraf, skyndade denne att säga:
— Jag försvarar honom ej det ringaste.
Emellertid hade Bussy nalkats och ämnade just hälsa på konungen, då Chicot, förtörnad öfver att se en annan erhålla den hyllning, som nu tillkom honom, utropade:
— Hör på, Bussy! Bussy af Amboise, Ludvig af Clermont, grefve af Bussy … efter man nödvändigt måste nämmn dig vid alla dina namn för att få dig att höra. Ser du
