146
sion, jag åtagit mig, skall nu börja. Ni önskar ju att få underrättelser om er far?
— Ack ja!
— Välan, sade Bussy, jag åtar mig att skaffa er underrättelser om honom; behåll blott i vänligt minne den, som från detta ögonblick endast skall lefva för er.
— Men nyckeln? invände Diana med oro.
— Nyckeln, svarade Bussy, den lämnar jag er härmed, ty jag vill icke, att någon annan än ni skall gifva mig den. Vid min adliga ära bedyrar jag er emellertid, att aldrig en syster anförtrott nyckeln åt en mera tillgifven och vördnadsfull bror.
— Jag litar på den tappre Bussys ord, sade Diana och räckte honom nyckeln.
— Min fru, sade Bussy, inom fjorton dagar skola vi veta, hvem herr de Monsoreau verkligen är.
Han bugade sig vördnadsfullt och lämnade rummet.
Diana hörde honom aflägsna sig. Ljudet af hans steg hade redan för länge sedan upphört, men med klappande hjärta och tårfyllda ögon lyssnade hon ännu.
18.
Henrik III:s sätt att resa.
Omkring klockan åtta följande morgon uttågade ur Louvrens stora port en mängd ädlingar till häst, insvepta i vida pälskappor; efter dem kommo pager, sedan en hop lakejer och slutligen ett kompani af schweizergardet närmast framför den kungliga hästbåren.
Denna bår, som drogs af åtta rikt utstyrda mulåsnor, förtjänar en särskild beskrifning.
Den liknade ett slags ofantlig låda på fyra hjul, var omkring femton fot lång och åtta fot bred och var invändigt väl madrasserad. Där vägen var svår, ersattes de åtta mulåsnorna af ett stort antal oxar.
Denna låda inrymde konung Henrik III och hans hof, med undantag af drottningen, hvilken sällan åtföljde sin gemål.
Utom kungen själf färdades i detta besynnerliga åkdon
