— Bravo! sade konungen, är det icke du, d'O, som uppfunnit risstärkelse?
— Nej, sire, sade Chicot, det är herr de Saint Mégrin, som förlidet år föll för Mayennes svärd; för tusan, tag inte från den arme döde den förtjänsten. Han har inte annat än den där stärkelsen och det sätt, hvarpå han handskades med hertigen af Guise, för att komma till eftervärlden; om man tar stärkelsen ifrån honom, så stannar han på halfva vägen.
Utan att gifva akt på konungen, hvars anletsdrag mörknade vid denna erinring, fortfor Chicot:
Och håret är klippt efter cirkelmått …
— Det förstås, att frågan alltjämt är om hans majestäts gunstlingar, afbröt Chicot.
— Ja, ja, gå på, sade Schomberg.
Chicot återtog:
Och håret är klippt efter cirkelmått,
och ändock synes det ej vara lika,
framtill långt och i nacken smått;
hvad sällsamt är, därefter de fika.
— Din visa är redan för gammal, sade d'Epernon.
— Gammal? upprepade Chicot; den är bara sedan i går.
— Välan, modet har förändrats denna morgon. Se själf.
Därvid aftog d'Epernon sin barett och visade Chicot, att hans har var lika kort både i nacken och i pannan.
— Fy, sådant otäckt hufvud! sade Chicot.
Därefter fortfor han:
I hufvudet smeta de allsköns pomada,
det gör de narrarna muntra och glada.
De krusa sitt hår utaf själfvaste hin
och sätta på nacken baretten så fin.
— Jag hoppar öfver fjärde versen, sade Chicot, den är för omoralisk. Sedan återtog han:
Tron I, att våra modiga fäder,
hvilkas rykte fransmännen gläder,
tron I, att de uti stridens larm,
svärdet i handen och sköld på arm,
hade ett krås, som var stärkt så där,
hade sitt hår friseradt så här?
