150
— Bravo, ropade Henrik, om min bror vore här, skulle han var ganska tacksam mot dig, Chicot.
— Hvem kallar du din bror, min son? sade Chicot. Är det kanske Joseph Foulon, abboten i S:t Genovevas kloster, hos hvilken man påstår att du skall aflägga ditt klosterlöfte?
— Nej, icke han, sade Henrik, som godlynt besvarade Chicots skämt. Jag menar min bror Frans.
— Aha, du har rätt; han är icke din bror i Gudi, han! Godt, godt, du menar Frans, med Guds nåde kunglig prins af Frankrike, hertig af Brabant, Luxemburg, Geldern, Alençon, Anjou, Touraine, Berry, Evreux och Château-Thierry, grefve af Flandern, Holland, Zeeland, Zutphen, Maine, Perche, Nantes, Mculon och Beaufort, markis af det heliga romerska riket, herre till Friesland och Mecheln, belgiska frihetens försvarare, åt hvilken naturen gifvit en näsa och kopporna två, och om hvilken jag gjort följande vers:
Förvånas ej, godt folk, jag ber,
om näsor två på Frans ni ser.
Ty den, som mask uppå sig tar,
på tvenne näsor anspråk har.
Gunstlingarne utbrusto i gapskratt, ty hertigen af Anjou var deras personliga fiende, och epigrammet mot prinsen kom dem för ögonblicket att glömma de smädelser, hvarmed Chicot nyss uppvaktat dem själfva.
Konungen, som ända hittills träffats blott af några gnistor från detta fyrverkeri, skrattade ännu hjärtligare än alla de andra. Under det han utdelade socker och bakelser åt sina hundar, riktade han sina sarkasmer både mot sin bror och sina vänner:
Plötsligt utbrast Chicot:
— Ack, Henrik, det är verkligen inte politiskt af dig; Henrik, det är både djärft och oförsiktigt!
— Hvad då? sporde konungen.
— Vid Chicots ära, du borde förtiga sådana saker. Fy då!
— Hvilka saker? frågade Henrik förvånad.
— Det du säger om dig själf, då du undertecknar ditt namn; ack, lille Henrik, ack, min son!
— Akta er, sire, sade Quélus, som misstänkte någon elakhet under Chicots låtsade vänlighet.
