152
— Hvar skäras då de spön, som man slår ädlingar med, min son, är det i Polen, säg?
— Jag menar likväl, sade Quélus, att herr de Mayenne ej sparade dig, min stackars Chicot, då han fann dig hos sin älskarinna?
— Den räkningen är ännu ouppgjord, svarade Chicot.
— Du skall få se, Quélus, sade d'Epernon, att vi få dig att tacka för det vi gå miste om släktnamnet.
— Var inte rädd, sade Chicot, jag kommer nog ihåg det.
— Låt höra då! ropade alla på en gång.
— Bland de bokstäfver, som återstå, ha vi först och främst ett stort H; skrif således upp H, Nogaret.
D'Epernon lydde.
— Sedan ett e och ett r; vidare, längre fram i Valois ett o; därefter få vi tag uti ett d och ett e som i förening med s, hvilket slutar släktnamnet, gör … stafva, d'Epernon … H, e, r, o, d, e, s.
— Herodes, sade d'Epernon.
— Vilain Herodes! utropade konungen.
— Riktigt, sade Chicot, så undertecknar du hvar enda dag ditt namn, min son.
— Härvid drog sig Chicot tillbaka, med alla tecken till låtsad fasa.
— Herr Chicot, sade Henrik; ni öfverskrider gränserna.
— Jag? sade Chicot; jag säger bara som det är, jag, och ingenting annat; men se, sådana äro konungarne; säg dem sanningen bara, och genast bli de onda.
— Det var sannerligen en vacker genealogi! sade Henrik.
— Förneka den inte, min son, sade Chicot; den är sannerligen den rätta för en konung, som två eller tre gånger i månaden behöfver anlita judar.
— Det är vanligt, att den där lymmeln alltid skall ha sista ordet, utropade konungen. Tyst, mina herrar, så att han åtminstone inte har det nöjet att få något svar.
Genast uppstod den djupaste tystnad. Denna tystnad, som Chicot ingalunda syntes fallen för att bryta, hade räckt några minuter, då i hörnet af gatan des Noyers man plötsligt såg narren hoppa ned från båren, röja sig väg genom eskorten och kasta sig på knä framför ett ganska vackert hus.
— Hvad nu, din hedning! ropade konungen; om du skall knäböja någonstädes, så gör det åtminstone framför korset,
