154
blifvit spilldt, till dess han mot samma stenar krossar hufvudena på dem, som gjutit hans blod.
— Sire, utropade Quélus, jag slår vad, att Chicots bön har afseende på den bastonad, hvarom vi nyss talade; ty, såsom ers majestät hörde, nämnde han hertigens af Mayenne namn.
— Slå vad, grefve de Quélus, sade Chicot, slå vad, och ni vinner.
— Talar han dà sant? utropade konungen.
— Ja, sire, återtog Chicot; i detta hus hade Chicot en älskarinna, en god och förtjusande varelse, på min ära en verklig dam. En afton, då han var hos henne, lät en viss svartsjuk furste omringa huset, lät gripa Chicot och slå honom så grufligt, att Chicot hoppade ut genom fönstret ned på gatan. Efter som det är ett underverk, att Chicot ej då slog ihjäl sig, så knäböjer han hvarje gång han går förbi detta hus, uppsänder en bön och tackar Herren, som räddat honom ur en så stor fara. Ack, den stackars Chicot, och ni som nyss fördömde honom, sire! Jag tycker likväl, att det är att handla som en god kristen, då man gör som han.
— Du blef då bra illa handterad, min stackars Chicot?
— Ja, fasligt illa, sire, men ändå inte så mycket, som jag skulle önskat.
— Hur så?
— Jo, jag skulle verkligen icke haft något emot, om jag fått en allvarsam stöt.
— För dina synders skull då?
— Nej, för Mayennes.
— Aha! Jag förstår; din mening är att betala Cæsar …
— Cæsar? Åh nej; låt oss inte förblanda personer, sire: Cæsar, det är den store generalen, den tappre krigaren, den äldste brodern, den som vill bli konung af Frankrike; det är dig den affären angår, min son; betala du dina skulder, Henrik; jag skall nog betala mina.
Henrik tyckte icke om, att man talade med honom om hertigen af Guise; Chicots anmärkning gjorde honom därför så allvarsam, att man hann ända till Bicêtre, utan att det afbrutna samtalet åter kommit i gång.
Man hade behöft tre timmar för att komma från Louvren till Bicêtre, hvadan optimisterna räknade på att följande dagen om aftonen hinna fram till Fontainebleau, medan