hörnet af gatan des Quatre Fils, här är inte allenast Mayenne med i spelet, utan äfven Guise. Hittills har det endast varit litet besynnerligt, men nu börjar det att bli intressant. Tålamod bara!
Chicot väntade ock verkligen en god timme, oaktadt han både frös och var hungrig. Slutligen öppnades palatsets port ånyo; men i stället för de sju i kappor insvepta ryttarne var det sju genovevermunkar, hvilka, insvepta i sina kapischonger, nu visade sig med nedlutade hufvuden och ofantliga radband.
— Åhå, sade Chicot för sig själf, hvilken oväntad upplösning! Är då hôtel de Guise så inpyrdt med helighet, att ulfver där bli förvandlade till lamm, bara de stiga inom porten? Detta blir allt intressantare.
Chicot följde därefter munkarne, liksom han förut följt ryttarne; han var säker på, att kåporna skylde samma personer, som kapporna nyss förut skylt.
Munkarne passerade Seinen och togo sedan vägen till gatan Sainte-Geneviève.
— Hm, hm! tänkte Chicot. månne vi händelsevis få vända om till Fontainebleau? I det fallet har jag icke tagit den kortaste vägen. Men nej; vi komma ej att färdas så långt.
Munkarne stannade verkligen utanför S:t Genovevas kloster och inträdde i vapenhuset, i hvars dunkel man såg en annan munk af samma orden, som med största uppmärksamhet granskade de inträdandes händer.
— För tusan, tänkte Chicot, det ser ut, som om man för att bli insläppt i klostret i afton måste ha rena händer. Det är bestämdt någonting ovanligt, som föregår där.
Chicot var nu tämligen brydd, hur han skulle bete sig för att ej förlora ur sikte de personer, han följde. Villrådig blickade han omkring sig och såg med förvåning, att på alla gator, som stötte till klostret, munkar kommo tågande, somlige ensamma, andra två och två, men alla styrande kosan till klostret.
— Aha, tänkte Chicot, i afton måste det vara ordenskapitel, till hvilket alla genovevermunkar i Frankrike äro sammankallade. Detta är på min ära första gången jag känner mig hågad att bevista ett ordenskapitel.
Alltjämnt inträdde munkar i vapenhuset, i det de visade händerne, eller ock något tecken de höllo i handen.
