vevermunkar i världen. Om ni inte frukosterat, fortfor han med en omåttligt snörflande ton, så hvad har ni då gjort, min broder?
— Jag har skrifvit ett tal, svarade Gorenflot och höjde stolt hufvudet.
— Bah! Ett tal! Hvar skall det hållas?
— I afton, i klostret.
— Aha, tänkte Chicot, ett tal i afton; det låter roligt.
— Jag måste till och med tänka på att bege mig dit nu, ty kanske mina åhörare eljest bli otåliga, sade Gorenflot, i det han förde till sin mun första skeden af sin ostspenat.
Chicot erinrade sig nu den tallösa hop munkar, han sett inträda i klostret, och då han påminde sig, att hertigen af Mayenne efter all sannolikhet befann sig bland dessa, undrade han storligen, hur det kom till, att Gorenflot, som hittills ej ansetts vara synnerligt vältalig, blifvit utsedd att just i afton hålla tal för den lothringske prinsen och en så talrik församling.
— Nå, jag måtte säga, inföll han; vid hvad tid skall ni hålla ert tal?
— Från klockan nio till half tio, min broder.
— Godt, klockan är inte mer än tre kvart på nio ännu. Jag hoppas, att ni vill skänka mig fem minuter; för fan i våld, det är ju mer än åtta dar sedan vi spisade tillsammans!
— Det är hvarken ert eller mitt fel, svarade Gorenflot, och vår vänskap lider ingenting däraf, det ber jag er vara förvissad om, min älskade broder. Er befattning nödgar er ju att ständigt uppvakta vår store konung Henrik III, den Gud beskydde! och mitt stånds plikter ålägga mig almoseinsamling samt att förrätta bön; det är således inte underligt, att vi sällan se hvarandra.
— Ja, sade Chicot; men därför tycker jag, att det är så mycket större skäl att vi muntra oss litet, då vi träffas.
— Också är jag obeskrifligt glad däröfver, svarade Gorenflot med den ömkligaste min, men jag måste icke dess mindre lämna er.
Munken gjorde härvid min af att vilja stiga upp.
— Ät åtminstone upp era grönsaker, sade Chicot, i det han lade handen på hans axel och tvingade honom att åter sätta sig ned.
Gorenflot betraktade spenaten och suckade; därefter blic-
