162
kade han på det rödfärgade vattnet och vände bort hufvudet.
Chicot fann nu ögonblicket vara inne att börja anfallet.
— Kommer ni inte ihåg den där lilla middagen häromdagen, vid Porte Montmartre, ni vet, där vi, medan vår store konung Henrik gisslade sig och de andra, smorde oss med en stekt anka med kräftpastej och det där rara Bourgognevinet; hur var det ni kallade det?
— Det var en vinsort från min hemort, sade Gorenflot.
— Ja, ja, jag kommer nu ihåg; det är den mjölk ni diat, allt sedan ni kom till världen, ni Noaks värdige ättling.
Med ett mjältsjukt småleende slickade sig Gorenflot om munnen.
— Hvad tyckte ni om det vinet? sade Chicot.
— Det var godt, svarade munken; men det finns dock det, som är bättre.
— Det var just det, vår värd Claude Bonhomet sade förliden afton, då han påstod, att han i sin källare har femtio buteljer, i jämförelse med hvilka det vin, hans ämbetsbror vid Porte Montmartre har att bjuda på, är bara en eländig smörja.
— Ja, det är sanning, sade Gorenflot.
— Hvad, är det möjligt? utropade Chicot, och likafullt sitter ni, broder, och dricker det där rödfärgade vattnet, då ni bara behöfver räcka ut handen för att få sådant vin? Fy då!
Härvid tog Chicot pokalen och slängde ut dess innehåll på golfvet.
— Allt har sin tid, min broder, sade Gorenflot. Vin är godt, då man, sedan man druckit, inte har annat att göra än att prisa Gud, som skänkt oss det. Men då man skall hålla tal, då är vattnet att föredraga, visst inte för smakens skull, men för nyttan åtminstone.
— Bah! invände Chicot. Jag, som också skall hålla ett tal och tänker lyckas därmed, ämnar begära en butelj af det där bourgognevinet, och säg mig, Gorenflot, hvad råder ni mig att ha för tilltugg?
— Tag hvad som helst, svarade munken, men inte sådan här spenat; det är det sämsta af allt.
— Fy! sade Chicot, i det han förde broder Gorenflots tallrik till näsan, fy!
