164
— Nå, då är det spenaten och vattnet, som slagit i hufvudet på er.
— Prat, menade Gorenflot; här är vår värd, och han må afgöra.
— Hvad?
— Om det är en karp eller en höna.
— Må ske. Men först skall han draga korken ur vinbuteljen, ty jag vill veta, om det är rätta vinet. Drag korken ur buteljen, mäster Claude.
Mäster Claude gjorde så och slog i ett halft glas åt Chicot, som i en klunk tömde det, hvarefter han smackande satte det ifrån sig och sade:
— Ack, jag är en dålig vinprofvare; min tunga har inte det ringaste minne; det är omöjligt att säga, om det är bättre eller sämre än det vid Porte Montmartre. Jag är inte en gång säker, om det är samma slags vin.
Gorenflots ögon tindrade, då han i bottnen på Chicots glas såg de rubinröda dropparna, som stannat kvar där.
— Hör på, min broder, sade Chicot, i det han slog en fingerborg vin i munkens glas, ni är ju här i världen för att tjäna er nästa; upplys mig nu.
Gorenflot tog glaset, förde det till sina läppar och smakade långsamt på de få droppar, det innehöll.
— Det är samma slag, sade han; det är säkert, men …
— Men? upprepade Chicot.
— Men det var för litet, för att jag skulle kunna säga, om det är sämre eller bättre.
— Jag ville emellertid gärna veta det, sade Chicot. För böfveln i våld, jag vill inte, att man bedrar mig; om ni inte hade ett tal att hålla i afton, min broder, skulle jag verkligen be er att ännu en gång smaka på vinet.
— Nå, må göra då, för er skull, sade munken.
— Det var hederligt och beskedligt, inföll Chicot.
Därvid fyllde han till hälften munkens glas.
Gorenflot förde glaset till sina läppar med samma högtidlighet som nyss och smakade därpå med samma allvar.
— Det är bättre, sade han, det ansvarar jag för.
— Bah, ni håller i hop med värden!
— Den, som är van att dricka, menade Gorenflot, bör vid första klunken igenkänna sorten, vid den andra godheten och vid den tredje åldern.
