— Åldern, säger ni, inföll Chicot; då skulle jag bra gärna vilja veta, huru gammalt det här vinet är.
— Det är lätt att få veta det, sade Gorenflot och räckte fram mitt glas; slå i åt mig bara två droppar, så skall jag srax säga det.
Chicot slog munkens glas nära fullt; munken tömde det långsamt, men i ett enda drag.
— 1561, sade han, i det han satte glaset tillbaka på bordet.
— Ja, jultiden 1561, bestyrkte Claude Bonhomet; det är mycket riktigt.
— Broder Gorenflot, sade gascognaren, i det han tog hatten af sig och bugade sig för munken, man har i Rom kanoniserat mången, som förtjänt det mindre än ni.
— Bara litet vana, min broder, invände blygsamt Gorenflot.
— Och fallenhet, sedan, menade Chicot. För knäfveln, vanan ensam är inte nog, det är jag ett bevis på, jag, som allt kan säga mig ha litet vana. Men hvad ämnar ni nu göra?
— Jag stiger upp, som ni ser.
— Hvarför det?
— För att bege mig till mitt kloster.
— Utan att smaka en bit af min karp!
— Ah, det var sant, utropade Gorenflot; det tycks, min värde broder, som ni ännu mindre förstode er på mat än på dryck. Mäster Bonhomet, hvad är det här för ett djur?
Gorenflot visade härvid föremålet för tvisten.
Värden såg förvånad på den, som gjorde honom en sådan fråga.
— Ja, återtog Chicot, man frågar er, hvad är det där för ett djur?
— Kors för hin, sade värden, det är ju en höna!
— En höna! återtog Chicot med förvånad min.
— Ja visst, fortfor mäster Claude.
— Nå, hvad har ni nu att invända? frågade Gorenflot triumferande.
— Ja, ja, sade Chicot, det tycks, som om jag haft orätt, men som jag känner mig synnerligt fallen för att spisa denna höna utan att synda, så gör mig åtminstone den tjänsten, min broder … jag besvär er därom vid vår ömse-
