lagssmiddag. Håll, vänta då … två buteljer till af det där förträffliga vinet från år 1561.
Ångorna från köket började sprida sig och trängde så småningom till munkens näsa. Det vattnades honom i munnen, hans ögon tindrade, men ännu lade han band på sig, och han gjorde till och med en rörelse för att stiga upp.
— Hvad! utropade Chicot, ni vill då lämna mig just när det gäller att smaka på karpen?
— Jag måste det, min broder, sade Gorenflot och höjde sina ögon mot himmelen, liksom för att låta Vår Herre förstå, hvilken uppoffring han underkastade sig.
— Det är emellertid bra oförsiktigt af er att vilja hålla ett tal fastande.
— Hvarför det? frågade munken.
— Emedan andedräkten skall tryta er, min broder. Galenus säger: Människans tunga är svag och tröttnar lätt.
— Det är tyvärr sant, instämde Gorenflot, det har jag ofta själf erfarit; om jag haft tillräckligt starka lungor, hade jag varit en dundrande vältalare.
— Ja, ser ni det, sade Chicot.
— Lyckligtvis, återtog Gorenflot, i det han åter satte sig ned, lyckligtvis har jag så mycket mera nit.
— Ja, men det är inte nog med bara nitet; i ert ställe skulle jag smaka på de här sardellerna och dricka några droppar af den här nektarn.
— Nå, så tag hit en sardell och ett enda glas vin.
Chicot lade en sardell på munkens tallrik och slog i hans glas.
— Nå, hur känns det? frågade Chicot, som, medan han narrade munken att äta och dricka, själf höll sig ganska nykter, hur känns det?
— Jag känner mig verkligen mindre svag än förut, sade Gorenflot.
— Men för hin, sade Chicot, när man skall hålla ett tal, så är det inte nog med att känna sig, som ni säger, mindre svag, utan man måste känna sig stark till både kropp och själ, och i ert ställe, fortfor gascognaren, skulle jag för att komma därhän förtära den där karpens båda fenor; ty om ni inte äter mer än ni gjort, så äfventyrar ni att lukta vin.
