168
— För knäfveln, sade Gorenflot, ni har rätt; det tänkte jag inte på.
Och som hönan just i detta ögonblick togs af spettet, skar Chicot genast af ett af dess lårben, som han döpt till fenor. Munken smackade och åt.
— Vid Gud, sade Gorenflot, är icke detta en mustig fisk!
Chicot skar nu af den andra “fenan” och lade äfven den på munkens tallrik, medan han själf nöjde sig med en vinge.
— Och hvad vinet är godt sedan! fortfor Chicot, i det han drog korken ur den tredje buteljen.
Sedan Gorenflots ofantliga mage väl en gång fått litet i sig, hade han ej mera någon makt öfver sig själf, han slukade den andra vingen, gnagde skrofvet intill bara benen, ropade därefter på Bonhomet och sade:
— Mäster Claude, jag är mycket hungrig; bjöd ni mig inte nyss fläskpannkaka?
— Jo visst, sade Chicot, den är ju redan beställd. Eller hur, Bonhomet?
— Visserligen, svarade värden, som aldrig motsade sina kunder i dylika saker.
— Nå, hit då med den, mäster Claude! ropade munken.
— Inom fem minuter, svarade värden efter ett ögonkast af Chicot och gick genast ut för att tillaga det begärda.
— Ack! sade Gorenflot, i det han lät sin ofantliga knytnäfve, beväpnad med en gaffel, nedfalla på bordet, nu känner jag mig verkligen bättre.
— Ja, är det inte som jag säger? sade Chicot.
— Och vore pannkakan här nu, så skulle jag ta den i en munsbit, liksom jag tömmer detta glas i ett tag.
Med gnistrande ögon tömde munken nu fjärdedelen af den tredje buteljen.
— Jaså, sade Chicot, ni kände er således inte rätt bra?
— Jag var alldeles medtagen, min vän, svarade Gorenflot; det fördömda talet hade riktigt utmattat mig; i hela tre dar har jag inte tänkt på något annat.
— Men då bör det också var förträffligt, menade Chicot.
— Dråpligt, svarade munken.
— Läs upp litet däraf, medan vi vänta på pannkakan.
— Nej, det gör jag inte, sade Gorenflot; ett kristligt tal vid bordet! Hvar har du någonsin hört talas om dylikt, herr narr? Vid din konungs hof kanske?
