— Man håller ganska vackra tal hos konung Henrik, den Gud boskydde! sade Chicot, i det han lyfte på hatten.
— Hvad handla då de talen om? frågade Gorenflot.
— Om dygden, svarade Chicot.
— Jo, det kan jag just tro, ropade munken, i det han kastade sig bakut på stolen, men det oaktadt är din kung en ganska odygdig sälle.
— Inte vet jag, om han är dygdig eller ej, sade Chicot; men hvad jag vet, är, att jag aldrig varit vittne till något, som jag behöft rodna för.
— För hin, det tror jag nog, sade munken, det är länge sedan du kunde rodna, din slarf!
— Hvad, inföll Chicot, jag en slarf! Jag, som är själfva ordentligheten, själfva återhållsamheten till både kropp och själ! Jag, som är med i alla processioner och alla fastor!
— Ja, med din Sardanapalus, din Herodes, din Nebukadnezar! Bara hycklade processioner och fastor! Lyckligtvis börjar man nu att kunna utantill din konung Henrik III, den fan anamme!
I detta ögonblick kom mäster Bonhomet in: i ena handen höll han ett fat med den efterlängtade pannkakan och i den andra ytterligare tvenne vinbuteljer.
— Tag hit, tag hit! skrek munken med tindrande ögon och skrattade så, att alla hans trettiotvå starka tänder syntes därvid.
— Men, min käre vän, sade Chicot, ni sade ju, att ni skulle hålla ett tal?
— Det har jag här, sade munken och slog sig för pannan, hvilken började antaga samma högröda färg som hans kinder.
— Klockan half tio, påminde Chicot.
— Åh, jag bara narrades, sade munken.
— Huru dags skall det då hållas?
— Klockan tio.
— Klockan tio? Jag trodde, att klostret stängdes klockan nio.
— Må det stängas, sade Gorenflot, i det han plirande betraktade ljuset genom sitt fyllda glas; det rör mig inte; jag har nyckeln.
— Nyckeln till klostret! utropade Chicot; ni skulle ha nyckeln till klostret?