170
— Ja, här i min ficka, sade Gorenflot, i det han slog på sin kåpa.
— Omöjligt, sade Chicot; jag känner klosterreglerna; jag har gjort bot i ej mindre än tre kloster; man anförtror inte nyckeln åt en simpel broder.
— Men här är den ändå, sade Gorenflot, i det han kastade sig tillbaka mot stolskarmen och grinande visade Chicot ett lytet mynt.
— Hvad! Pengar? sade Chicot. Aha, jag förstår! Ni mutar portvaktaren för att komma in när ni behagar, förhärdade syndare!
Gorenflot grinade så, att munnen gick ända upp till öronen, och med en drucken persons hjärtligt sälla smålöje stammade han:
— Det behöfs inte mer.
Därefter ämnade han stoppa ned myntet i sin ficka.
— Vänta, vänta då, sade Chicot; nej, men se bara ett så lustigt mynt!
— Med kättarens bild, sade Gorcuflot; också är det genomborradt just vid hjärtat.
— Då jag ser rätt på det, sade Chicot, så är det verkligen ett mynt med konungens af Navarra bröstbild, och där är verkligen ett hål genomslaget.
— En dolkstöt, ja, sade Gorenflot; död åt kättaren! Den, som dödar kättaren, är på förhand kanoniserad, och jag skänker honom, Gud hjälpe mig, min andel i paradiset.
— Aha, mumlade Chicot för sig själf, nu börjar saken att reda sig; men den syndaren är ännu inte nog full.
Han fyllde ånyo munkens glas och ropade:
— Ja, död åt kättaren och lefve mässan!
— Lefve mässan! hickade Gorenflot.
— Således, sade Chicot, som påminde sig, att brodern portvaktaren synat händerna på alla munkarna, som inträdt i klosterkyrkan, således visar ni vid ert inträde detta mynt för portvaktaren … och …
— Slipper in, ifyllde Gorenflot.
— Utan svårighet?
— Hm, lika lätt som detta vin rinner ned i min strupe.
Härmed hällde munken i sig en ny dosis af den härliga drycken.
— Det vill säga, fortfor Gorenflot, som nu var alldeles
