drucken, det vill säga, att för broder Gorenflot öppnas dörrarna på vid gafvel.
— Och ni håller sedan ert tal?
— Jag håller nitt tal, upprepade munken. Så här går det till: Jag kommer in, du förstår, Chicot, jag kommer in …
— Ja, visst förstår jag det; jag är idel öra.
— Jag kommer då in, som sagdt är. Samlingen är talrik och vald; där är baroner, där är grefvar, där är hertigar.
— Till och med prinsar kanske?
— Ja, till och med prinsar, upprepade munken; du har rätt, inte mer och inte mindre än prinsar. Jag inträder helt ödmjuk midt ibland Förbundets trogna.
— Förbundets trogna? upprepade i sin ordning Chicot. Hvad månde den troheten betyda?
— Jag inträder bland Förbundets trogna; man ropar broder Gorenflot, och jag framträder.
Vid dessa ord reste sig munken upp.
— Ja, så går det till, sade Chicot; fortfar.
— Jag framträder, återtog Gorenflot, i det han med mimik försökte illustrera sina ord, men knappt hade han tagit ett steg framåt golfvet, förrän han raglade mot bordshörnet och föll omkull.
— Bravo! sade Chicot, i det han reste upp honom och satte honom på en stol; ni framträder, ni hälsar ert auditorium och säger?
— Nej, jag säger ingenting; det är vännerna, som säga.
— Nå, hvad säga vännerna då?
— Vännerna säga: Broder Gorenflot, ditt tal, broder Gorenflot! Hm! Vackert namn för en ligist, broder Gorenflot!
Och munken upprepade flera gånger med själfförnöjelse sitt namn.
— Vackert namn för en ligist! upprepade Chicot. Hvilka hemligheter skola väl genom den där fyllbulten komma i dagen? tillade han sakta för sig själf.
— Då börjar jag, återtog munken, i det han blundade, reste sig upp och stödde sig mot väggen, ty han var alldeles plakat.
— Ni börjar? sade Chicot, i det han höll honom fast mot väggen, som Pajazzo gör med Arlekin.
