14
Somliga fruktade att i konungens närvaro gilla, hvad de hört; andra vågade ej i Bussys närvaro ogilla det.
Denne sistnämnde, som såg Saint-Luc nalkas, trodde nu, att han ändtligen funnit hvad han sökte.
— Min herre, sade han, är det väl de ord jag yttrat, jag har att tacka för äran af det samtal, ni synes önska?
— De ord i yttrat? upprepade Saint-Luc med den mest artiga min; förlåt, jag har ingenting hört, alldeles ingenting. Jag blef er varse och önskade blott få nöjet bedja er vara välkommen och tacka er för den ära, ni gör mitt hus.
Bussy var en i alla afscenden öfverlägsen person; tapper ända till öfverdåd, men tillika beläst, kvick och belefvad. Han kände Saint-Luc's mod och förstod ganska väl, att hans egenskap af värd i detta ögonblick lade band på hans lättretlighet. För hvilken annan som helst skulle han upprepat sin fras eller rättare sin utmaning; men nu nöjde han sig med att buga sig för Saint-Luc och att med några förbindliga ord besvara hans artighet.
— Aha, sade Henrik, då han såg Saint-Luc språka med Bussy, jag tror, att min ungtupp läxar upp den storskrytaren. Däri gör han rätt; men jag vill ej, att man dödar honom. Skynda dit, Quélus: nej, inte du, Quélus, du har för dåligt hufvud; utan du, Maugiron: gå du dit och hör efter, hvad han säger.
Maugiron ilade bort, men Saint-Luc märkte det och mötte honom på halfva vägen.
— Hvad sade du åt den narren Bussy? frågade konungen.
— Jag, sire?
— Ja, just du.
— Jag hälsade god afton på honom, svarade Saint-Luc.
— Var det allt? mumlade konungen.
Saint-Luc märkte, att han begått en dumhet, och återtog därför:
— Jag hälsade god afton på honom, sire, men tillade, att jag i morgon bittida skulle ha den äran att hälsa god morgon på honom.
— Aha, återtog Henrik; jag anade just det, vildhjärna!
— Men ers majestät täckes ej förråda min hemlighet! sade Saint-Luc.
— Åh, sade Henrik, det är ej för att lägga hinder i vägen, jag gör dessa frågor. Det är visst och sant, att, om du
