178
— Mina bröder, sade han med en stämma, alldeles förvillande lik munkens, jag är detta klosters allmosesamlare, och I veten, att denna befattnnig ger mig rättighet att intränga i alla boningar. Jag begagnar mig således af denna rättighet till Herrens ära. Mina bröder, sade han, i det han erinrade sig början af Gorenflots tal, som så snöpligt blifvit afbrutet, mina bröder, det är en härlig dag för tron, denna dag, som nu här förenar oss. Låtom oss tala oförställdt, mina bröder, emedan vi nu äro församlade i Herrens hus.
Hvad är väl konungariket Frankrike? En kropp. S:t Augustinus har sagt: Omnis civitas corpus est, d. v. s. “hvarje stat är en kropp”. Hvad är nu villkoret för kroppens bestånd? En god hälsa. Hur bevarar man kroppens hälsa? Därigenom att man använder försiktiga åderlåtningar, då det finns öfverflöd på krafter. Alldenstund det är påtagligt, att den katolska religionens fiender äro starka, emedan vi frukta dem, alltså måste denna stora kropp, som man kallar samhället, ännu en gång åderlåtas; detta är, hvad jag alla dagar hör upprepas af de trogna, från hvilka jag till klostret hemför ägg, skinkor och penningar.
Denna första afdelning af Chicots tal gjorde ett lifligt intryck på åhörarne. Chicot lämnade bifallssorlet tid att lägga sig och återtog sedan:
— Kanske skall man göra det inkastet, att kyrkan afskyr blod. Men, märken väl, älskade bröder: teologen säger icke, hvilket blod kyrkan afskyr, och jag skulle vilja sätta upp en oxe mot ett ägg, att det ingalunda är kättarnes blod han menar. Och ännu en annan invändning, mina bröder! Jag har sagt kyrkan: men vi äro ej blott och bart kyrkan, vi. Broder Monsoreau, som nyss så vältaligt yttrat sig, har, jag är viss därpå, sin jaktknif i bältet. Broder La Hurière handterar med lätthet stekspettet: Veru agreste, lethiferum tamen instrumentum. Jag själf, som nu talar till er, mina bröder, jag, Jakob Nepomuk Gorenflot, har själf burit musköten i Champagne och hjälpt till att steka hugenotterna i deras predikohus. Detta skulle för mig ha varit tillräckligt ärofullt och tillskyndat mig paradiset. Jag trodde det åtminstone, men då uppstod plötsligt i mitt samvete en betänklighet: hugenotterna hade, innan de brändes, blifvit en smula illa behandlade. Detta torde ha skadat den goda saken, åtminstone påstod min biktfader så. Också skynda-
