180
ve mässan! Prisad vare den tappre broder Gorenflot! En procession! En procession!
Hänryckningen var så mycket lifligare, som det var första gången den värde brodern visade sig i en sådan dager. Hittills hade hans förtrognaste vänner väl räknat honom bland de nitiskas antal, men bland dessa nitiska, dem själfbevarelsedriften höll inom försiktighetens gränser. Nu, däremot, intet spår till den ljumhet, han förut visat! Broder Gorenflot störtade nu plötsligt fram på banan, väpnad till strids; detta var en stor öfverraskning, som gaf honom en lysande upprättelse, och några, hvilkas beundran var så mycket större, emedan den var oväntad, ställde i sitt sinne broder Gorenflot, som predikade den första processionen, i bredd med Peter Eremiten, som predikat det första korståget.
Olyckligtvis eller lyckligtvis för den, som väckt denna hänryckning, ingick det ej i chefernas plan att låta den fortfara. En af de trenne munkarne, som ej instämde i de allmänna bifallsyttringarna, lutade sig ned och hviskade några ord till korgossen, och den kvinnliga stämman hördes strax ljuda under hvalfven och ropa tre gånger.
— Mina bröder, det är tid att skiljas åt; sammankomsten är upplöst.
Halfhögt pratande stego munkarne upp, och i det de föresatte sig att vid nästa sammankomst enhälligt begära den procession, som den modige broder Gorenflot föreslagit, styrde de långsamt sina steg åt dörren. Många af dem hade nalkats predikstolen för att lyckönska broder Gorenflot i anledning af det tal, han med så mycken framgång hållit. Men Chicot, som besinnade, att hans röst, hvilken aldrig rätt kunnat frigöra sig från en liten gascognisk brytning. på nära håll torde bli igenkänd, och att hans person, som var goda åtta tum högre än broder Gorenflots, möjligen skulle väcka någon förvåning, Chicot, säga vi, hade kastat sig på knä och tycktes liksom Samuel fördjupad i ett enskildt samtal med Herren.
Emellertid hade Chicot nära nog förfelat sitt mål. Hvad som förmått honom att utan afsked lämna konungen, var åsynen af hertigen af Mayenne. Hvad som förmått honom att återvända till Paris, var åsynen af Nicolas David. Såsom vi ofvanför omtalat, hade Chicot gjort ett dubbelt löfte att hämnas; men då han var alltför ringa att våga öppet
