182
Nu ropade korgossen:
— Är någon mera kvar? Dörrarna skola stängas.
Ingen röst svarade. Chicot stack fram hufvudet och såg, att kyrkan var tom, undantagandes de trenne munkarne, hvilka sutto kvar på sina platser i koret.
— Godt, sade Chicot, bara man inte tillbommar fönstren, så är jag nöjd.
— Låt oss göra runden, sade korgossen till portvaktaren.
— För knäfveln, tänkte Chicot, den där korgossen skulle jag vilja åt!
Portvaktaren påtände ett vaxljus.
Det var ej ett ögonblick att förlora. Portvaktaren skulle passera på fyra stegs afstånd från Chicot, som ej kunde undgå att bli upptäckt. Chicot smög sig skickligt rundt omkring pelaren, höll sig alltjämt i skuggan, allt efter som denna flyttade sig, öppnade slutligen biktstolen, som blott var stängd med klinka, gled in där och drog igen dörren efter sig.
Portvaktaren och korgossen passerade tätt förbi.
— Anamma! mumlade Chicot; denne portvaktare, denne korgosse och dessa trenne munkar skola väl ej i all evighet stanna kvar i kyrkan; då de gått sin väg, skall jag stapla upp stolarna på hänkarna, och på det sättet skall jag väl komma ut genom fönstret, hoppas jag … men då jag sålunda kommit ut, befinner jag mig på gården, och gården är icke detsamma som gatan. Det kan vara lika så godt att tillbringa natten i den här biktstolen. Gorenflots kåpa är varm; det skall bli en mindre hednisk natt, än den jag möjligen skulle ha tillbragt annanstädes, och jag räknar mig det till godo för min salighet.
Portvaktaren släckte nu lamporna, så att hela kyrkan försänktes i ett dystert mörker. I detsamma slog klockan tolf.
— För hin i våld, tänkte Chicot; klockan tolf om natten ensam i en kyrka! Vore min son Henrik i mitt ställe, skulle han vara tämligen rädd, menar jag. Och nu, Chicot, min vän, god natt!
Chicot sökte göra det så bekvämt som möjligt i sin biktstol, sköt för den lilla regeln på dörren och tillslöt ögonen.
Hans ögonlock hade knappt i tio minuter varit tillslutna och hans sinnen började förvirras genom sömnens annal-
