kande, då ett gällt slag, såsom mot en kopparplåt, genljöd i kyrkan.
— Hvaba! sade Chicot för sig själf, i det han spärrade upp ögonen och lyssnade; hvad månde detta betyda?
I samma ögonblick tändes åter en lampa i koret, och dess blåaktiga sken belyste de tre munkarne, hvilka ännu sutto kvar på samma plats, lika orörliga. Chicot var ej fri från en viss vidskeplig fruktan; så modig vår gascognare än var, delade han dock sin tids fördomar. Han gjorde korstecknet och mumlade sakta:
— Vade retro, Satanas!
Men som ljusen ej slocknade vid dessa ord, hvilket säkert skulle ha skett, om de varit helvetiska lågor, och som de tre munkarne, oaktadt detta Vade retro! sutto kvar på sina platser, började gascognaren att tro, det han hade att göra med naturliga ljus och, om ej med verkliga munkr, så åtminstone med personer af kött och blod. Icke dess mindre ryste han.
I detta ögonblick upplyftes långsamt en af stenarna i korgolfvet. En grå kapuschong syntes vid kanten af den mörka öppningen, och därefter en munk hel och hållen, hvilken stannade på marmorgolfvet, medan stenen sakta tillslöts bakom honom. Vid denna syn försvann Chicots förtroende till den besvärjelse han förut ansett säker. Hans hår reste sig på ända, och han tänkte ett ögonblick, att alla abbéer och munkar i S:t Genovevas kloster skulle uppstiga ur sina grafvar i kryptan.
— Broder Monsoreau, sade en af de tre munkarne i koret till den, som på ett så besynnerligt sätt framträdt, har den, vi vänta, ännu anländt?
— Ja, nådiga herrar, svarade den tilltalade.
— Öppna dörren för honom.
— Aha, tänkte Chicot; komedien tycks ha två akter, och jag har ännu blott sett den första.
Trots detta försök till skämt kände Chicot sig hemsk till mods. Broder Monsoreau gick emellertid för att öppna en dörr, som förde till kryptan.
Den munk, som satt mellerst, nedfällde i detta ögonblick sin kapuschong; då hans ansikte vardt synligt, varseblef Chicot ett stort ärr, detta ädla tecken, på hvilket parisarne med så mycken hänryckning igenkände den, som redan an-
