har kommit att ägna denne furste den vördnad och den rättvisa, vi äro honom skyldiga. I skolen själfva höra honom, och I, som nitälsken för att den heliga Ligans första mål måtte uppnås, I skolen nu själfva döma, huruvida edra anförare förtjäna de förebråelser för köld och likgiltighet, som nyss gjordes af en af den heliga Ligans bröder, hvilken vi icke ansett nödigt att inviga i vår hemlighet, jag menar munken Gorenflot.
Vid detta namn, hvilket hertigen af Guise uttalade med en ton, som förrådde hans ovilja mot den stridslystne genovevermunken, kunde Chicot i sin biktstol ej afhålla sig från en känsla af munterhet.
— Mina bröder, fortfor hertigen, den furste, hvars medverkan man hade lofvat oss, den furste, hvars, jag vill ej säga närvaro, men minsta bifall vi knappt vågat hoppas, denne furste är här.
Allas blickar fästes nyfiket på den munk, som stod till höger om de tre lothringska prinsarne.
— Nådig herre, sade hertigen af Guise, i det han vände sig till den, som för ögonblicket var föremålet för den allmänna uppmärksamheten, Guds vilja synes mig uppenbar; ty då ni samtyckt att förena er med oss, så bevisar det, att vår sak är rättvis. Tillåt mig nu en bön, prins: fäll ned er kapuschong, på det att edra trogna med egna ögon må öfvertyga sig om, att ni håller det löfte, vi i ert namn gifvit dem, ett löfte, så smickrande, att de ej vågade tro därpå.
Den hemlighetsfulla person, Henrik af Guise sålunda tilltalade, förde nu handen till sin kapuschong och kastade den tillbaka. Chicot, som hade väntat sig att under denna kåpa få någon lothringsk prins, om hvilken han ej ännu hört talas, såg med förvåning hertigens af Anjou bleka ansikte, hvilket nästan tycktes tillhöra en marmorstod.
— Aha, sade Chicot, vår broder af Anjou; han tröttnar då aldrig att med andras hufvuden spela om tronen.
— Lefve hertigen af Anjou! utropade alla de närvarande.
Frans blef ännu blekare än förut.
— Frukta ingenting, nådig herre, sade Henrik af Guise; detta kapell är döft, och portarna äro väl stängda.
— En lycklig försiktighet, mumlade Chicot.
— Mina bröder, sade grefve de Monsoreau, hans höghet begär att få tala några ord till församlingen.
