kunde göra mig kvitt honom, utan att du finge någon skråan, så …
Gunstlingarne växlade härvid snabba ögonkast, dem Henrik III ej låtsade märka.
— Ty, fortfor konungen, den narren är oförskämd till en grad, att …
— Ja visst, inföll Saint-Luc; men var emellertid öfvertygud, sire, att han förr eller senare skall finna sin öfverman.
— Hm! hm mumlade konungen och runkade på hufvudet; han för sin värja som en hel karl. Hvarför kan ej en galen hund bita honom? På det sättet blefve vi mycket bekvämare af med honom.
Han sneglade på Bussy, som med sina tre vänner gick fram och åter i salen, under det han gjorde narr af alla, dem han visste vara hertigens af Anjou värsta fiender och hvilka följaktigen voro konungens bästa vänner.
— För hin i våld! utropade Chicot, förolämpa då ej på det sättet mina älskvärda ädlingar, herr de Bussy; ty så kung jag än är, drar jag då värjan, alldeles som vore jag en narr.
— Ha, den token, mumlade Henrik; på min ära har han icke rätt!
— Om Chicot fortfar med sitt skämt, tuktar jag honom, sade Maugiron.
— Gör ej det, Maugiron; Chicot är adelsman och ganska ömtålig i hederssaker. Dessutom är han ej den mest straffvärde, ty han är ej den oförskämdaste.
Denna gång kunde man ej misstaga sig på konungens mening. Quélus gjorde ett tecken åt d'O och d'Epernon.
— Mina herrar, sade han, i det han förde dem afsides, låt oss rådslå. Du, Saint-Luc, prata med konungen och afsluta den fredsunderhandling, du så lyckligt synes ha börjat.
Saint-Luc föredrog denna senare roll; han nalkades därför konungen och Chicot, som munhöggos.
Emellertid förde Quélus sina vänner till en fönstersmyg.
— Nå, frågade d'Epernon, hvad har du att säga oss? Jag höll just som bäst på att kurtisera Joyeuse's fru, och jag säger dig på förhand, att, om din historia ej är af allra intressantaste slag, förlåter jag dig ej att ha stört mig.
— Jag vill blott säga er, mina herrar, svarade Quélus, att sedan balen är slut, beger jag mig oförtöfvadt på jakt.
— Godt! sade d'O; hvad för slags jakt?
