186
— Ja, ja, må han tala, utropade all på en gång, vi lyssna!
De tre lothringska prinsarne vände sig bugande till hertigen af Anjou. Denne såg ut som hade han velat digna ned.
— Mina herrar, sade han med en röst, så dof och darrande, att man knappt kunde höra de första orden, mina herrar, jag tror, att Gud, som ofta synes likgiltig och döf för denna världens angelägenheter, tvärtom ständigt håller sitt allseende öga fäst på oss, och att han endast skenbart förblir overksam och stum för att en dag, förr eller senare, genom ett oväntadt slag rätta de förvillelser, som orsakas af människornas dåraktiga ärelystnad.
Början af hertigens tal var, liksom hans karaktär, tämligen dunkel. Efter en paus återtog han med något säkrare stämma:
— Äfven jag har kastat ögonen på denna värld, och då jag ej med min svaga blick kunnat öfverskåda hela dess yta, har jag fäst mina ögon på Frankrike. Men hvad har jag sett i detta konungarike? Jo, Kristi heliga religion skakad i sina grundvalar, Guds sanna tjänare skingrade och förföljda. Jag har mätt djupet af den afgrund, som sedan tjugu år varit öppnad genom kätteriet, hvilket undergräfver troslärorna under förevändning att säkrare närma sig Gud, och min själ har, liksom profetens, varit genomträngd af smärta.
Ett bifallssorl hördes. Hertigen hade visat sympati för kyrkans lidanden, hvilket redan var så godt som en krigsförklaring mot dem, som förföljde denna kyrka.
— Midt under denna min djupa bedröfvelse, fortfor prinsen, nådde det ryktet mitt öra, att flera ädlingar, fromma och tillgifna våra förfäders seder och bruk, försökte befästa det skakade altaret. Jag har blickat omkring mig, och det har förefallit mig, liksom vore jag redan vittne till den yttersta domen, då Gud skiljer de förkastade från de utvalda. Å ena sidan stodo de förkastade: jag har med fasa dragit mig tillbaka från dem; å andra sidan åter stodo de utvalda, och jag har nu kommit för att kasta mig i deras armar. Mina bröder, här är jag!
Starka bifallsrop, till hvilka de tre lothringska prinsarne gåfvo signal, ljödo. Därefter tog kardinalen, som stod hertigen närmast, ett steg emot honom och sade:
