192
— Nådig herre, sade hertigen af Guise, ers höghet har kanhända något för hastigt fått höra förbundets uppriktiga tanke, men ni har nu emellertid hört den. Ja, det är ej mer fråga om en liga mot béarnaren, denne alla dårars fågelskrämma; det är ej fråga om en liga för att uppehålla kyrkan, som ganska väl kan uppehålla sig själf; mina herrar, det är fråga om att lyfta den franska adeln ur det tillstånd af förnedring, hvari den befinner sig. Alltför länge ha vi återhållits af den vördnad, ers höghet inger oss; alltför länge har den kärlek, vi veta er hysa för er familj, hållit oss inom förställningens gränser. Nu, nådig herre, är allt yppadt, och ers höghet skall nu bli vittne till ligans egentliga sammankomst, hvartill det, som nyss passerat, endast var förspelet.
— Hvad menar ni, hertig? frågade prinsen, med hjärtat klappande på en gång af oro och ärelystnad.
— Nådig herre, fortfor hertigen af Guise, vi ha ej, såsom öfverhofjägmästaren ganska riktigt yttrade, förenat oss för att tvista om utslitna teoretiska frågor, utan för att handla med eftertryck. I dag utkora vi en anförare, som är i stånd att hedra och rikta den franska adeln; och som det var de gamle frankers sed, att, då de valde sig en styresman, gifva honom en värdig skänk, så tillbjuda vi nu här åt den styresman, vi valt …
Hertigen af Anjou stod stum och orörlig; endast hans blekhet förrådde hans sinnesrörelse.
— Mina herrar, fort for hertigen af Guise, i det han i bänken bakom sig fattade ett, såsom det syntes, tämligen tungt föremål, hvilket han upplyfte med bägge händerna, mina herrar, se här den skänk, jag i allas vårt namn nedlägger för prinsens fötter.
— En krona! utropade hertigen af Anjou, häftigt skakad, en krona åt mig, mina herrar?
— Lefve Frans III! ropade alla, så att kyrkans hvalf darrade därvid.
— Jag? Jag stammade hertigen, darrande på en gång af glädje och förskräckelse. Jag? Men det är ju omöjligt! Min bror lefver ju ännu, min bror är Herrens smorde.
— Vi afsätta honom, sade hertigen af Guise, i afvaktan på, att Gud genom hans död skall stadfästa det val, vi nu gjort, eller snarare i afvaktan på, att någon af hans under-
