Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/200

Den här sidan har korrekturlästs

196

Hertigen af Anjou begaf sig ned i kryptan, dit den ene efter den andre af de närvarande följde honom, undantagandes de tre bröderna, hvilka ingingo i sakristian, medan portvakten släckte ljusen.

Kryptan upplystes nu åter blott af en enda lampa.




22.
En genealogisk upptäckt.

Chicot reste sig upp i biktstolen för att räta ut sina domnade ben. Han trodde att denna sammankomst var den sista, efter som klockan var två på natten. Men plötsligt fick han till sin stora förvåning se de tre lothringska prinsarne komma tillbaka ur sakristian; de hade nu bortkastat munkkåpan och återtagit sina vanlig dräkter.

Så snart de visade sig, uppgaf korgossen ett så gällt och hjärtligt skratt, att Chicot smittades däraf och äfven började skratta utan att veta hvarför.

Hertigen af Mayenne yttrade hastigt:

— Skratta ej så högt, syster; de äro knappt utkomna än och skulle kunna höra dig.

— Hans syster! mumlade Chicot ytterst förvånad. Skulle då verkligen denne korgosse vara en kvinna?

Novisen kastade tillbaka sin kapuschong och framvisade verkligen det mest kvicka och förtjusande kvinnoanlete.

Det var hertigarnes af Guise syster, madame de Montpensier, en farlig siren, som hade förstått att under munkkåpan skickligt dölja de henne så mycket tillvitade lytena af en sned axel och en lätt haltning.

I denna kropp, åt hvilken Gud gifvit en ängels hufvud, bodde en demonisk själ. Chicot kände igen henne, emedan han ofta sett henne på besök hos hennes kusin, drottning Louise.

— Ack, broder kardinal, sade hertiginnan lifligt, så ypperligt du spelar andäktig, och hvad du talar väl om Gud! Ett ögonblick skrämde du mig riktigt, och jag trodde, att du tog saken på allvar. Och han, som lät smörja och kröna sig! Kors, hvad han såg otäck ut med den kronan!