198
minstone först försöka att döda honom, innan jag själf expdieras.
För att verkställa denna modiga föresats hade Chicot, som ändtligen fått tag i fästet på sin värja, fört handen till dörrklinkan, då hertiginnan ropade:
— Inte i den där, Mayenne, inte i den där; i den andra, till vänster, längst bort.
— Ah, sade gascognaren och uppgaf en suck, den Gorenflot kunnat afundas honom, det var minsann hög tid; men hvem tusan är då i den andra?
— Kom ut, mäster Nicolas David, sade Mayenne, vi äro nu ensamma.
— Här är jag, nådig herre, sade en man, som steg fram ur biktstolen.
— Bra, tänkte gascognaren, jag saknade dig vid högtidligheten, mäster Nicolas; men nu, då jag inte söker dig, får jag reda på dig.
— Ni har ju sett och hört allt? sade hertigen af Guise.
— Jag har ej förlorat ett ord af hvad som blifvit sagdt, och jag skall ej glömma minsta omständighet af hvad som passerat; var säker därpå, nådig herre.
— Ni skulle således kunna afgifva berättelse om alltsammans till hans helighet Gregorii XIII:s sändebud? frågade hertigen.
— Ja.
— Min bror, hertigen af Mayenne, har sagt mig att ni gjort underverk till vår förmån, återtog hertigen. Låt höra, hvad har ni då gjort?
Kardinalen och hertiginnan närmade sig med nyfikenhet.
— Jag har gjort, hvad jag lofvat, nådig herre, sade Nicolas David; det vill säga, jag har funnit medlet att kunna sätta er på franska tronen.
— Det också! mumlade Chicot. För hin, hela världen vill då bli kung af Frankrike! Det bästa är sparadt till sist.
Chicot hade återfått sin glädtighet, ty först och främst hade han på ett oväntadt sätt undsluppit en hotande fara: för det andra hade han upptäckt en fullständig sammansvärjning; för det tredje hade han härigenom fått ett medel att störta sina tvenne värsta fiender, Mayenne och Nicolas David.
— Men om olagligheten är för mycket i ögonen fallande, sade hertigen af Guise, så låt oss afstå från detta medel.
