således kronprinsessa, och jag gifter mig ej med någon ringare än en tysk kejsare.
— Och dylikt krångel skall behöfvas för en sådan man som jag! mumlade hertigen af Guise; hur kan man finna sig i, att folket för att lyda först skall granska ett dylikt lumpet pergamentsblad i stället för att läsa mannens adel uti blixtarna ur hans ögon och från hans svärd?
— Du har rätt, Henrik, mycket rätt; om man nöjde sig med att blott taga ansiktet i betraktande, så skulle du genast bli konung, emedan de andra furstarna, efter hvad man påstår, se ut som pöbel i jämförelse med dig. Men, såsom mäster Nicolas David nyss sagt, en process är nödvändig för att kunna bestiga tronen, och då vi en gång väl kommit dit, skall, såsom du själf sagt, vårt sköldemärke vara lika godt som de, hvilka sitta öfver Europas öfriga troner.
— Nå, då är denna genealogi riktig, fortfor suckande Henrik av Guise, och se här, mäster Nicolas David, de tvåhundra écus i guld, som min bror, hertigen af Mayenne, begärt af mig för er räkning.
— Och se här ytterligare tvåhundra för det nya uppdrag, vi skola lämna er, sade kardinalen till advokaten, hvars ögon tindrade af förnöjelse, då han stoppade guldet i sina djupa fickor.
— Tala, nådig herre; jag är färdig att hörsamma ers eminens’ befallningar.
— Vi kunna ej lämna er det uppdraget att bege er till Rom för att åt den helige fadern Gregorius XIII framlämna detta stamträd, hvilket han måste skänka sitt bifall, innan det duger. Ni är en för ringa person för att Vatikanens dörrar skulle öppnas för er. Vi äro således nödsakade att lämna detta uppdrag åt Pierre de Gondy.
— Visserligen, inföll hertiginnan, äro dessa Gondys folk med förstås, men vi kunna ej räkna på dem. Det är endast deras ärelystnad, som drifver dem, och den kunna de ju få tillfälle att tillfredsställa lika bra, om de tjäna konung Henrik.
— Vår syster har rätt, sade hertigen af Mayenne med sin vanliga rättframhet; vi kunna ej förtro oss åt Pierre de Gundy med samma säkerhet som åt Nicolas David, hvilken är vår man, och den vi kunna låta hänga, när helst vi behaga.
Detta hertigens skämt, som utan omsvep yttrades i advo-
