208
— Vänta, sade Jeanne, i det hon höll sin man tillbaka, vänta; jag tycker, att han ropar.
Sedan den okände bundit sin häst vid ett träd, inträngde han verkligen i skogen, i det han ropade:
— Hör på, min ädle herre! Haf, för fan i våld, ej så brådtom! Jag har med mig något, som ni tappat. Stanna då, min lille herr page, fortfor den okände, ni har på värdshuset i Courville glömt ert armband. För knäfveln! Ett fruntimmersporträtt glömmer inte en kavaljer på det sättet efter sig, helst om det föreställer den vördnadsvärda fru de Cossé. För er fru mors skull, jag ber, låt mig då inte springa på det här viset!
— Jag känner igen den där rösten! utropade Saint-Luc
— Och han nämnde min mor.
— Har du då glömt ditt armband, min vän?
— Ack ja! Jag märkte det först i morse, men jag kunde ej påminna mig, hvar jag glömt det.
— Åh, det är ju Bussy, vår vän! utbrast Saint-Luc och skyndade emot den ankommande.
— Saint-Luc! Jag bedrog mig då inte, hördes nu Bussy glada och välljudande röst, och med ett skutt stod han bredvid de bägge makarna. — God dag, min grefvinna, fortfor han gapskrattande, i det han räckte Jeanne porträttet, som hon verkligen glömt på värdshuset i Courville.
— Kommer ni för att i konungens namn arrestera oss, herr de Bussy? sporde Jeanne småleende.
— Jag? Nej, min själ! Jag är ej tillräckligt vän med hans majestät för att få ett sådant uppdrag. Nej, jag hittade ert armband i Courville, och däraf slöt jag, att jag hade er framför mig på vägen. Jag sporrade då min häst, fick se er, förmodade genast, att det var ni, och utan att vilja det har jag jagat er. Ursäkta mig.
— Således, sade Saint-Luc med ännu en skymt af misstroende, är det blott slumpen, som fört er samma väg vi färdas?
— Ja, slumpen, eller rättare sagdt försynen, svarade Bussy.
Hvarje skugga af misstroende, som ännu fanns kvar i Saint-Luc’s sinne, försvann nu vid den vackre ädlingens strålande blick och oförställda smålöje.
— Ni är således stadd på resa? frågade Jeanne.
