— Ja, jag är stadd på resa, svarade Bussy, i det han åter steg till häst.
— Men inte som vi heller? Jag menar i följd af onåd.
— Föga fattas, min själ!
— Hvart färdas ni då?
— Åt Angers till. Än I?
— Vi också.
— Aha! Jag förstår. Brissac är beläget omkring tio lieues härifrån, och I ämnen som förföljda dufvor taga er tillflykt till fäderneborgen; det är alldeles gudomligt, och jag skulle afundas er lycka, om ej afunden vore ett så styggt fel.
— Ack, herr de Bussy, sade Jeanne med en blick full af erkänsla, gift er, och ni skall bli lika lycklig som vi. Jag bedyrar, att det är ganska lätt att vara lycklig, då man älskar hvarandra.
Härvid såg hon småleende på Saint-Luc liksom för att åberopa hans vittnesbörd.
— Min fru, svarade Bussy, jag misstror detta slags lycka; det är icke allom gifvet att, liksom ni, få gifta sig med kungligt privilegium.
— Prat! Ni, som är älskad af alla!
— Då man är älskad af alla, min fru, svarade Bussy suckande, är det, som vore man älskad af ingen.
— Välan, sade Jeanne, i det hon betydelsefullt blickade på sin man, låt mig få gifta bort er; det skall först och främst trygga en hel hop svartsjuka gifta män, som jag känner, och sedan lofvar jag er, att ni själf skall få lära känna den sällhet, hvars tillvaro ni förnekar.
— Jag nekar ej, att denna sällhet finnes till, min fru, svarade Bussy med en suck, jag blott nekar, att denna sällhet kan bli min lott.
— Vill ni, att jag skall gifta bort er? upprepade fru de Saint-Luc.
— Om ni vill gifta bort mig efter ert tycke, då svarar jag nej; men om ni vill gifta mig efter mitt eget, då svarar jag ja.
— Ni säger det där med tonen af en man, som beslutat förbli ungkarl.
— Kanhända.
— Ni är då kär i ett fruntimmer, som ni inte får gifta er med?
Alexandre Dumas, Grefvinnan de Monsoreau. 14
