210
— Af nåd, herr grefve, sade Bussy, bed då er fru, att hon ej stöter tusen dolkstyng i mitt hjärta.
— Akta er, Bussy, ni kan verkligen inbilla mig, att det är min hustru ni är kär i.
— I så fall måste ni åtminstone medge, att jag är en ytterst grannlaga älskare, och att de äkta männen ha bra orätt i att vara svartsjuka på mig.
— Ja, det är sant, sade Saint-Luc, i det han påminde sig, att det var Bussy, som fört hans hustru till Louvren. — Men lika godt. Tillstå ändå, att ni förlorat ert hjärta.
— Jag medger det, svarade Bussy.
— Af kärlek eller af nyck? frågade Jeanne.
— Af passionerad kärlek, min fru.
— Jag skall bota er: jag skall gifta bort er, som jag sagt.
— Det betviflar jag.
— Och jag skall göra er så lycklig, som ni förtjänar att vara.
— Ack, min fru, min enda lycka för närvarande är att vara olycklig.
— Jag är ganska envis, det säger jag er på förhand, försäkrade Jeanne.
— Jag icke mindre, svarade Bussy.
— Ni skall ge vika, grefve.
— Hör på, min fru, sade den unge mannen, låt oss nu färdas tillsammans som goda vänner. Först skola vi, om I behagen, lämna denna sandmark, och sedan skola vi till nattläger välja den där lilla täcka byn, vi se där borta.
— Ja, den eller någon annan.
— Lika godt, det gör mig detsamma.
— Ni gör oss då sällskap?
— Ja, till dess jag hinner dit jag ämnar mig, så vida I ej han någonting däremot.
— Tvärtom. Men ännu bättre, följ oss dit vi ämna oss.
— Hvart ämnen I er då?
— Till slottet Méridor.
Blodet steg upp i ansiktet på Bussy och strömmade sedan tillbaka till hans hjärta. Han blef så blek, att han skulle förrådt sin hemlighet, om ej Jeanne i samma ögonblick småleende sett på sin man.
— Till slottet Méridor, min fru? sade Bussy, då han tillräckligt återhämtat sig för att kunna uttala detta namn; hvad är det för ett slott, om jag får fråga?
