— En egendom, som tillhör en af mina goda vänner, svarade Jeanne.
— En af era goda vänner … som … som väl nu är på sin egendom? fortfor Bussy.
— Visserligen, svarade fru de Saint-Luc, som var fullkomligt okunnig om de händelser, hvilka under de sista tvenne månaderna tilldragit sig på slottet Méridor; har ni då aldrig hört talas om baron de Méridor, en af de rikaste ädlingar i Poitou och …
— Och …? upprepade Bussy, som märkte, att Jeanne hejdade sig.
— Och om hans dotter, Diana de Méridor, den vackraste flicka, som någonsin funnits?
— Nej, min fru, svarade Bussy, nästan kväfd af sinnesrörelse.
Och medan Jeanne ännu en gång såg på sin man med ett egendomligt uttryck, frågade sig den vackre ädlingen helt sakta, genom hvilken besynnerlig skickelse han på denna väg sammanträffade med personer, som talade om Diana de Méridor och liksom ett eko besvarade hans hjärtas enda tanke.
Var det för att utforska honom? Ingalunda troligt. Var det en snara? Nästan omöjligt. Saint-Luc hade redan lämat Paris, då han själf fått veta, att grefvinnan de Monsoreau var Diana de Méridor.
— Ha vi ännu långt till detta slott? frågade Bussy?
— Sju lieues, tror jag. Och jag skulle vilja slå vad om, att det är där och inte i den där lilla byn, ni nyss nämnde, som vi skola taga in för natten. Ni följer ju med oss, är det inte så?
— Jo, min fru.
— Nå, sade Jeanne, det är redan att taga ett steg närmare den sällhet, jag föreslog er.
Bussy bugade sig. En stund förblefvo alla tysta; men Bussy, som ännu önskade veta åtskilligt, dristade sig slutligen att göra några frågor.
— Den där baron de Méridor, om hvilken ni talade, hurudan karl är han?
— En fulländad ädling, en forntidens riddare.
— Med hvem är hans dotter gift? frågade Bussy, i det han bjöd till att i sin ton inlägga den möjligaste grad af säkerhet.
