Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/217

Den här sidan har korrekturlästs
213

öfvertyga sig om, icke huruvida Dianas berättelse var sanningsenlig, ty ej ett ögonblick misstrodde han denna änglarena varelses uppgifter, utan om hon ej i något afseende kunnat misstaga sig och om den berättelse, till hvilken han med så mycket deltagande hade lyssnat, troget återgifvit verkliga förhållandet.

Som man ser, iakttog Bussy tvenne saker, hvilka hindra den afverlägsne mannen att, till och med under kärlekens berusning, träda utom sin upphöjda sfär; han visade nämligen försiktighet i valet af förtrogne, och han ägnade det dyrkade föremålet den djupaste vördnad.

Således var fru de Saint-Luc, oaktadt sin kvinnliga skarpsinnighet, fullkomligt missledd i afseende på Bussys känslor, och det välde, han bibehöll öfver sig själf, öfvertygade henne, att den unge mannen nu för första gången hörde Dianas namn uttalas, och att han endast väntade sig att få se en tafatt landtflicka.

I följd häraf beredde hon sig att njuta af hans förvåning.

Emellertid förvånade henne själf en sak, nämligen att, då vakten stött uti sitt horn för att förkunna gästernas ankomst, Diana ej skyndade ned till vindbryggan, såsom hon plägade göra vid denna signal. I stället för Diana såg man ur slottsporten framträda en gubbe, böjd af år och stödd mot en käpp. Aftonvinden lekte med hans snöhvita hår.

Han gick öfver bryggan, åtföljd af tvenne stora hundar. Då gubben hunnit fram till bröstvärnet, frågade han med svag röst:

— Hvem är det, som gör en stackars gubbe den äran att besöka honom?

— Jag! Jag, käre baron Augustin, hördes den unga fruns glädtiga stämma.

Men i stället för det glada uttryck af öfverraskning, som Jeanne väntade sig att få höra från gubbens mun, endast upplyfte han sitt hufvud och stirrade på de inkommande.

— Ni, sade han, ni? Jag ser ingenting; hvem är ni då? …

— O, min Gud! utropade Jeanne, känner ni då inte igen mig? Ack, det är sant, min förklädning …

— Ursäkta mig, sade gubben, men jag ser nästan inte mer. En gubbes ögon tåla ej vid att gråta, och när de gråta för mycket, förmörkas de af tårarna.

— Ack, min bäste baron, sade den unga frun, jag märker