214
verkligen, att era ögon blifvit mycket svaga; ty annars skulle ni nog ha igenkänt mig, oaktadt min förklädning. Jag måste således säga er mitt namn: Jag är grefvinnan de Saint-Luc.
— Saint-Luc! upprepade gubben; jag känner er inte.
— Mitt flicknamn var Jeanne de Cossé Brissac.
— Ack, min Gud! utropade gubben, i det han med darrande händer försökte öppna gallerporten.
Jeanne, som ingenting förstod af detta besynnerliga mottagande, så olika det hon väntat sig, och hvilket hon tillskref gubbens ålder och försvagade själsförmögenheter, hoppade, då hon omsider såg sig igenkänd, ned af hästen och kastade sig i baronens famn, såsom hon plägade göra; hon märkte därvid, att han grät.
— Det är af glädje, tänkte hon. Ack! Hjärtat är då alltid ungt.
— Kom, sade gubben, sedan han kysst Jeanne på pannan.
Liksom hade han ej märkt hennes båda följeslagare, återvände baronen därefter med långsamma steg till slottet, åtföljd af sina tvenne hundar.
Slottet hade ett sällsamt och sorgligt utseende; alla fönstren hade innanluckorna för, och man skulle kunnat likna det vid en ofantlig graf. De tjänare, som man där och hvar såg, voro svartklädda. Saint-Luc blickade på sin fru, liksom för att fråga henne, om det var sålunda hon väntat sig att finna slottet. Jeanne förstod honom, och som hon själf var angelägen att komma ur denna pinsamma ovisshet, fattade hon baronens hand och frågade:
— Men hvar är Diana? Skulle hon olyckligtvis ej vara här?
Gubben stannade plötsligt, liksom träffad af åskan, betraktade den unga frun med ett uttryck af fasa och suckade:
— Diana!
Vid detta namn blickade de båda hundarna på sin herre och uppgåfvo ett sorgligt tjut.
Bussy kunde ej låta bli att rysa; Jeanne såg på Saint-Luc, och denne tvekade, om han skulle gå framåt eller vända om.
— Diana! upprepade gubben, liksom hade han behöft tid att förstå den fråga, man gjort honom. Ni vet då inte …!
Han började härvid snyfta konvulsiviskt.
