216
— Än den herrn, är han din mans bror, är han en af dina släktingar?
— Nej, den herrn är ej vår släkting, utan vår vän, han är Louis de Clermont, grefve Bussy af Amboise, kavaljer hos hans höghet hertigen af Anjou.
Vid dessa ord spratt gubben till, steg upp och slungade på Bussy en ljungande blick, men därefter, liksom tillintetgjord genom denna stumma utmaning, dignade han tillbaka i länstolen, i det han uppgaf en dof suck.
— Hvad betyder detta? frågade Jeanne.
— Känner baronen er? frågade Saint-Luc Bussy.
— Det är första gången jag har den äran attt se baron de Méridor, svarade Bussy lugnt. Han ensam hade förstått den verkan, hertigens af Anjou namn utöfvat på gubben.
— Ha, ni tillhör hertigens af Anjou hof! sade baronen; ni är kavaljer hos detta vilddjur, denna demon, och ni vågar erkännna det; ni har den djärfheten att visa er hos mig!
— Är han tokig? frågade Saint-Luc helt sakta sin fru, i det han med förvånade blickar betraktade baronen.
— Smärtan har säkert gjort honom vansinnig, svarade Jeanne rysande.
Baron de Méridors ord åtföljdes af en ännu mera hotande blick än den första; men Bussy, ständigt kall och lugn, uthärdade i den vördnadsfullaste ställning denna blick och svarade ej ett ord.
— Ja, detta vilddjur, återtog gubben, hvars hufvud mer och mer syntes förvirras, — denne mördare, som tagit lifvet af min dotter!
— Arme far! mumlade Bussy.
— Men hvad är det då han säger? utropade Jeanne med frågande blickar.
— I veten då ej, återtog baronen, i det han fattade Jeannes och Saint-Luc’s händer, I veten då ej, att hertigen af Anjou dödat min Diana, att hertigen af Anjou mördat mitt barn, min dotter!
Gubben uttalade dessa sista ord med en så smärtsam ton, att tårarna stego själfve Bussy i ögonen.
— Min baron, sade den unga frun, om så än är, ehuru jag ej kan begripa möjligheten däraf, så bör ni dock ej för denna grymma olycka anklaga den rättsinnigaste och ridder-
