skulle upptäcka, det denna flicka blifvit hans hustru, hade nödgat honom att inbilla den arme fadern, att hon var död.
— Välan, herr grefve? sade gubben, då han såg den unge mannens panna mörkna.
— Min baron, svarade Bussy, jag har af hertigen af Anjou fått i uppdrag att föra er till Paris, ty hans höghet önskar träffa er.
— Träffa mig, utropade baronen; jag befinna mig ansikte mot ansikte med denne man! Hvad kan då den mördaren ha att säga mig?
— Hvem vet? Kanske han vill rättfärdiga sig.
— Och kunde han än rättfärdiga sig, utropade gubben, så är ju min dotter, tyvärr, i alla fall död! Nej, grefve de Bussy, nej; jag beger mig ej till Paris.
— Herr baron, sade Bussy med stadig röst, tillåt mig att vara entrügen; det är min plikt att föra er till Paris, och jag är hitkommen i detta ändamål.
— Nåväl Jag skall då bege mig dit, utropade gubben, darrande af vrede; men ve dem, som gjort mig olycklig! Konungen skall lyssna till min klagan, och om ej han gör det, så skall jag vädja till Frankrikes alla ädlingar. Också, — mumlade han, — glömde jag i min smärta, att jag i mina händer har ett vapen, hvaraf jag hittills ej gjort bruk. Ja, herr grefve, jag skall följa er.
— Och jag, herr baron, sade Bussy, i det han fattade han hand, jag anbefaller er det tålamod, det lugn och den värdighet, som höfves en kristen. Guds barmhärtighet mot ädla hjärtan är oändlig, och ni vet ej, hvad han förbehållit åt er, jag ber er äfven att, i afvaktan på den dag, då hans barmhärtighet skall uppenbara sig, icke räkna mig bland era fienders antal, ty ni anar ej, hvad jag skall göra för er. I morgon således, om ni behagar, herr baron, skola vi i dagbräckningen bege oss å väg.
— Jag samtycker, svarade gubben, mot sin vilja rörd af den milda ton, hvarmed Bussy uttalade dessa ord. Till dess, ni må vara vän eller ovän, är ni min gäst, och jag vill föra er till ert rum.
