220
25.
Huset vid gatan Saint-Antoine.
Grefven och grefvinnan de Saint-Luc kunde ej hämta sig från sin förvåning: Bussy hade förmått baron de Méridor att begifva sig till Paris!
Då morgonen kom, tog baronen afsked af sina gäster, dem han bad stanna kvar på slottet; men som Saint-Luc och hans fru insågo det obehagliga i sin belägenhet, kommo de öfverens om att lämna Méridor, så fort sig göra lät, och att begifva sig till slottet Brissac, som var beläget i grannskapet.
Bussy behöfde blott några ögonblick för att förklara sitt besynnerliga uppförande. Han hviskade några ord åt den unga grefvinnan. Genast uppklarnade hennes anlete på ett sällsamt sätt.
Gubben hade ingenting märkt af detta; med ögat fäst på fäderneborgen, smekte han mekaniskt sina bägge hundar, och med rörd stämma gaf han några befallningar åt sina tjänare, hvilka stodo där nedslagna och sorgsna. Sedan han bestigit en gammal favorithäst, sände han med handen en afskedshälsning åt slottet Méridor och begaf sig å väg utan att säga ett ord.
Med strålande blick besvarade Bussy Jeannes småleende och vände sig flera gånger om för att säga sina vänner farväl. Då han skildes från dem, hade Jeanne hviskat i hans öra:
— Hvad ni spelar för en besynnerlig roll, grefve; jag hade lofvat er, att sällheten väntade er på Méridor, och nu är det ju tvärtom ni, som till Méridor återför den därifrån flydda sällheten.
Bussy sökte under vägen genom den största uppmärksamhet vinna gubben, hvars hat han i förstone ådragit sig, och utan tvifvel lyckades han, ty sjätte dagen om morgonen, då de ankommo till Paris, yttrade baron Méridor till sin reskamrat dessa ord, som skildrade den förändring, resan åstadkommit i hans sinne:
— Det är besynnerligt, grefve: jag är nu min olycka närmare än någonsin, och likafullt är jag mindre orolig vid min ankomst hit, än jag var vid min afresa från Méridor.
