pariserborna stöta oss till den grad, att vi ej kunna finna oss uti era hemlighetstulla tillställningar. Jag tycker, att om hertigen af Anjou vill se baron de Méridor, så bör det vara i hans eget slott och ej i hans älskarinnas hus. Dessutom, tillade gubben med en djup suck, hvarför vill ni, som synes vara en hederlig karl, föra mig till en af dessa kvinnor? Är det för att låta mig förstå, att min arma Diana skulle lefva ännu, om hon ej föredragit döden framför vanäran?
— Håll, håll, min baron, sade Bussy, drag ej på förhand några falska slutsatser. Vid min adliga ära, här är ej fråga om något sådant, ni menar. Den dam, ni skall få se, är fullkomligt dygdig och förtjänar allas vördnad.
— Men hvem är hon då?
— Hon är … hon är hustru till en ädling, som ni känner.
— Verkligen? Men hvarför säger ni då, min herre, att prinsen älskat henne?
— Emedan jag alltid säger sanningen, herr baron; stig in, och ni skall själf få döma därom.
— Kom ihåg, att jag begrät mitt barn, och att ni sade till mig: Trösta er; Guds barhärtighet är stor. Att lofva mig tröst var nästan det samma som att lofva mig ett underverk.
— Stig in, upprepade Bussy, med det vänliga leende, hvarmed han ständigt hevekte den gamle.
Baronen steg af. Gertrud hade skyndat ned i porten och betraktade med förvånad blick Remy, Bussy och gubben utan att kunna utgissa, genom hvilken underlig försynens skickelse dessa trenne befunno sig tillsammans.
— Skynda att underrätta grefvinnan de Monsoreau, sade Bussy, att jag är återkommen och önskar att genast få tala vid henne. Men vid ditt lif, tillade han sakta, nämn ej ett ord om den person, som följer mig.
— Grefvinnan de Monsoreau! inföll gubben häpen, grefvinnan de Monsoreau?
— Stig på, herr baron, sade Bussy, i det han sakta sköt gubben in i förstugan.
Medan den gamle med vacklande steg gick uppför trappan, hördes Dianas röst, som darrande uttalade dessa ord:
— Grefve de Bussy, säger du, Gertrud; — grefve de Bussy! Välan, må han stiga in.
